Skulle ju äta pizza igår, och beställde gamla favvoriten.

 Men gud vad jag ångrar det, efter att jag tryckt i mig Pizzan som jag inte längre tyckte om dessutom. (fattar inte varför jag åt upp den). Jag blev jätte trött precis som om någon sög energin ur mig, jag fick kramp i magen och började må illa. Efter det så lite senare på kvällen började toa besöken (jo det blev viss som när man äter för många läkerol på en gång).

 Det har fortsatt till nu, sitter o tar det lite lugnt och magen har lugnat sig är inte alls som i går. Så från och med nu blir det nog ingen er pizza för mig.

Varför äta nått jag mår dåligt av när jag kan göra nått riktigt gott och ha hemma i frysen i och ta fram som snabbmat i stället..

Men men jag fick lära mig lite om hur jag har reagerat på LCHF kosten och hur mycket bättre jag mår av den.

10/06/2008 Jag har inte ätit kolhydrater (lite max 5 g /100g i näringsdeklarationen), på snart en månad. Det har gjort att jag mår bättre och jag har framförallt gått ner i vikt, snart 10 kg sen den 25 juli. Så det går frammåt: Men det har gjort att jag inte fått i mig så många kolhydrater (kommer skriva mer om vad kosten innebär och inneburit för mig, så snart jag är färdig med det) Därför skriver jag nu detta inlägg.

Jag tror det är sunt att experimentera ibland. (Så är jag sugen på kolhydrater).

Jag vet inte riktigt hur den här LCHF har gett mig till 100 % annat än viktnedgång och bättre mage. Samt att jag är piggare. Men jag skulle vilja veta hru ajg mår om jag chockar mig själv med en ordentlgi kolhydratsbomb.

Så i kväll blir det av, ska äta en pizza. Mest för att se hur jag mår efter att jag gjort det, så jag vet hur det blir om jag går tillbaka till vanlig kost.

Jag vet ju hur jag reagerar på choklad. Jag får finnar i ansiktet och fet hy, så blir jag snurrig av blodsocker obalans.

Frågan är väl hur jag mår efter att provat en Pizza. ??? Känner mig lite osäker. Men ska nog prova nu när jag snart gått ner 10 kg, tror inte jag komemr gå upp så mycket och så fort, inte att jag får ett återfall heller, eftersom det gått så pass bra än så länge och det gör att min motivation finns kvar. Hade jag itne kännt mig säker på att inte få ett återfall hade jag nog inte gjort det här:

Men det blir till att börja träna igen ordentligt, Jag har slarvat med mina promenader så nu är det att ta tag i dem igen. SÅ vi inte är förslappade när snön kommer och vi ska cykla på motions cykeln flera gånger. =)

 Så jag återkommer i morgon med en lägesrapport så ni får veta hur jag mår. Känner mig lite nervös, är orolig för att bli jätte dålig. Men jag är inte ensam hemma så det känns bra, blir jag dålig kan jag rulla ihop mig i sängen och så finns det någon som tar hand om hunden åt mig.

Så håll tummarna för att jag (ska man verklgien säga så ) blir jätte dålig så det blir lättare att inte få ett återfall.

Nu har den kommit min nya kokbok. =)

Smörstekt: Läckra recept för lågkolhydratkosten LCHF. (Bild kommer snart.)

 Har kollat igenom den lite snabbt och det första jag tänkte på var. De har skrivit kolhydratsmängden för varje rätt =) SÅ då har man ett rba sätt att hålla koll på det hela. Sen finns det mycket varriationer. Denna bok passar alla oavsett hur man äter, för vissa recept innehåller lite rotsaker (för dem som inte äter så strikt eller börjar och ska vänja sig). Så finns det mat som har näst intill inga kolhydrater. Massor av recept på frukost, lunch förrätter, middag och desserter. =) Såser ja allt man kan behöva.

De har även i slutet av boken skrivit lite om de hälsovinster man gör med "våran" kost. Om bättre karies,mot diabetes typ 2 etc. (jag ska berätta lite mer utförligt om detta så ni som funderar får lite mer information).

Har börjat med mina långpromenader igen, så nu väntar jag på att två ägg ska kokas, så blir det ägg med Kräftost i dag till frukost. I kväll blir det nogfisksoppa. (ska fota den så ni får bild till receptet, så snart jag funnit det igen.)

Nu ska jag gå o kolla till mina ägg och ta en kopp kaffe . Jag ka även försöka få min presentation av LCHF färdig så ni får lite mer att läsa om den. Även om det bara blir i korthet =)

Hur jag gjorde. Vet inte till 100 % men det här är jag medveten om.

Jag har haft tre veckor där jag fortfarande har kört på lchf men jag har ätit choklad, alltså har jag ätit grymt mycket kolhydrater under de tre veckorna. Jag inte tränat mycekt under denna tid utan låtit kroppen vila. Trotts att jag ätit mycket kolhydrater under dessa veckor har jag inte gått upp mer än 1 kg.

Sen startade jag igen, med LCHF jag äter väldigt lite kolhydrater, jag försöker få i mig max 10-15 g / dag. Alltså har jag inte mycket sallad till maten. Har tagit en påse Babyspenat (färsk), den har räckt till 4 portioner.

Jag har alltså lärt mig att äta lite mindre. Jag äter inte lika mycket som jag brukar göra. Jag tar bara en portion, småäter inte. Blir jag sugen på kvällen tar jag ett kokt ägg med majonäs. Till frukost brukar jag äta 1 burk makrill i tomatsås (se till att det är under 4g kolhydrater / 100g i näringsdeklarationen), till det tar jag två ägg. Sen klarar jag mig ett tag, blir jag hungrig mitt på dagen kan jag steka en hamburgare (hemmagjord), så står jag mig till kvällen. Då äter jag gärna en köttbit med örtsmör och lite bladspenat, eller hamburgare eller biffar. (ska försöka lägga in recepten på min blogg utanför MåBra)

Jag okynnesdricker dock Kaffe med standardmjölk under dagarna, eller te. Jag dricker också mer vatten.

Så givetvis har jag börjat gå mina 45 min promenader. En innan frukost, minst en mitt på dagen och en på kvällen. Sen har jag små prommenader där emellan. Jag försöker gå mina 45 min prommenader så ofta som möjligt. om jag får tråkigt elller liknande.

Jag skulle ha börjat med motonscyklingen men så gick badrummet sönder, och då har det kommit på halt eftersom jag inte kan duscha efter ett pass på 45 min. Sen har jag väl inte gjort så mycket mer, jag har läst sten sture skaldemans bok GI-NOLL igen och fått lite nya tips, det var som att jag missat lite när jag läst.

 Jag har dessutom hittat snabbmat som funkar för mig. MAX har LC hamburgare, där måste du be om mer tillbehör så det blir lchf i stället. Sen på pzzerian kan jag beställa en kebabtallrik utan Pommes/RIS med sallad och sås. Be om extra kött. ( de använder dock för det mesta en sorts margarin, därför ber du dem inte steka med extra smör).

 På detta sättet har jag inga förbud mot mig själv och slappnar av mer. Jag mår bättre psykiskt och jag tror faktiskt att det påverkar kroppen och gör att den tar till sig det den ska.

Så är jag inte lika stressad längre över jobb då jag nu har på allvar börjat arbetet med att starta eget. Och letar lite rådgivingingshjälp i kommunen för att starta upp det hela.

 Finna en balans och sysselsättning är något som jag varmt kan rekomendera. Det är som att kroppen slappnar av och tar det lugnt, börjar bränna det den ska etc.

Sen tror jag inte att jag har gjort så mycket annat. Försöker få igenom att jag ska få ny färg på mina lister och dörrar eftersom allt har flera olika färger. Men det verkar vara kört. Jag får nog leva med fyra färger på dörrar,lister och paneler. Det är nog det enda som känns lite stressande just nu. =) Men jag har en plan läs mer under inredning och prylar.

Hoppas det inte blev för trassligt det här, men jag har egentligen inte gjort så mycket mer än att äta när jag är hungrig, inte ta flera gånger inte äta mer än att jag blir mätt och startat med mina långpromenader igen.

När min pojkvän och jag separerade och blev särbor trodde jag att mitt liv skulle förstöras, jag grät i ett halvår känndes det. Jag var också orolig jämnt. Men jag åt regelbundet nu dock utan överdrift. Han visade att han fanns kvar och stöttade. Men jag vågade aldrig berätta vad vågen hade sagt när jag ställde mig på den dagen efter att jag flyttat ner den 25 augusti 2007 jag vågade aldrig berätta att den sagt 115 kg. Men det fick mig att bestämma mig för en ändring. Men jag kunde inte banta med risk för att hamna i anorexi träsket igen, den risken kommer alltid finnas och jag kommer aldrig bli riktigt frisk från det. Däremot började jag gå en massa med hunden, så snart jag hade tråkigt var vi ute och gick. första året bara genom att vara ute och gå gick jag ner 20 kg. Jag var så lycklig och det sporrade bara att fortsätta. Jag åt som jag började, men använde min stegräknare flitigt och kollade alla mina steg. Jag ökade helt enkelt på motionen, minst 15000 steg / dag och kilona rasade. (jag hade ännu inte lagt om min kost, bara lagt till motion)

I dag har jag lagt om kosten och än så länge gått ner ytterligare 10 kg. Jag mår mycket bättre av att veta att mitt förflutna är begravt och behöver inte komma upp om inte jag tillåter det. Jag mår idag bättre psykiskt, men kommer nog aldrig bli helt frisk, däremot är det inget som står i min väg längre. Jag har börjat lära mig att hantera det som kommer och är förberedd.

Under hela den här tiden har jag haft någon som hjälpt mig och stått ut även om han själv inte varit hel på insidan och jag kommer alltid vara tacksam för att han gjort det. I efterhand funderar jag på hur många gånger som jag känt mig orättvist behandlad av honom och det egentligen inte varit så. Kan jag verkligen lita på att allt som hänt är sant? Eller har det varit ett trick i mitt huvud. Jag skulle kunna säga att jag är frisk idag men det skulle vara en stor lögn. Jag kommer aldrig bli frisk vissa sår läker aldrig. Däremot är jag medveten om att det som hänt har hänt, och ska inte göras om. Jag är ändå lyckligt lottad jag har tagit tillbaka mitt liv och är på väg åt rätt håll. Sakta men säkert för att inte hamna i demonernas värld igen. Mycket tack vare kosten och mycket tack vara vikt nedgången..

I dag kan jag se på en framtid som är ljus även om jag ibland blir less för att jag inte har ett fast arbete. Men jag har trotts det ett hem och min hund och familj som stöttar mig. Jag är dessutom beslutsam över att göra nått åt mitt liv och få en bättre framtid än den jag hade när jag kom hit.

 Att börja en viktminskning är nog min största personliga vinst. Jag har minskat 10 i BMI, jag har gått ner 30 kg, och mer är på väg bort.

Livet tar nya vägar och det är bara att följa dem på en spänade resa, du vet aldrig var de för dig ;-)

Som sagt jag trodde att jag mådde bra, jag trodde att jag var stark. Men hela tiden mådde jag psykiskt illa. Jag åt inget, jag tränade mycket. Jag fick en pojkvän som visade sig bli min bästa vän också. Han fick veta allt om mitt tidigare liv det liv jag ville döda. Han fick veta hela den nakna sanningen om det jag och min familj gått igenom. Han var också den som snabbast märkte att jag började gå ner i vikt igen och i en faslig fart. Min studievägledare märkte det också och frågade om jag mådde bra och hade det bra i skolan eftersom jag gick ner så fort. På alla frågor svarade jag hela tiden "Ja jag mår kanon". Men så var inte fallet.

Under mitten på vårterminen 2005 svimmade jag tre gånger på en kvart efter en lektion. Min bästa vän tog mig till sjukhuset där jag fick stanna över natten. De hittade inget fel på mig men konstaterade att jag hade nått fel. De fick misstanken, jag fick träffa en psykolog som konstaterade att jag hade ätstörning, jag hade stressanorexi kom man fram till "glömde/tog medvetet bort kosten för att straffa sig själv". på 6 månader hade jag gått enr 20 kg. (demonerna finn skvar och dem kämpar jag med mest idag). Jag fick ordern att hände det igen eller om jag inte tog tag i mitt liv så skulle jag bli inlagd.

 När jag kom hem på kvällen berättade jag först i telefonen för mamma, hon sa åt mig att berätta för min pojkvän. Han sa inte mycket efter det. Men han är noga än idag med att kolla så jag äter och inte trillar dit igen.

Hösten 2005 efter en middag med kurs kamrater skulle vi på krogen. Jag hade dock inte hunnit börja dricka utan skulle vänta tills vi kom ut. Då svimmade jag återigen i krog kön. Jag fick gratis skjuts hem (trotts att jag skulle sagt till om att jag skulle åkt till sjukhuset, men jag blev rädd för att bli tvångsinlagd).

Här kom brytningen nu började jag släppa på allt. Jag mådde sämre än någonsin började dra mig undan mina vänner och stänga in mig i lägenheten. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Under julen det året uppsökte jag en läkare satt och pratade och då brast allt. Jag berättade om allt, han fick mig att berätta så långt tillbaka som 10 år och konstaterade att det var det som låg till grunden för det hela. Jag fick tunga antidepressiva tabletter. I och med tabletterna började jag dessutom äta igen, mycket och helst det jag inte skulle äta. Jag skämdes när jag åt och jag skämdes när jag inte åt. Jag gömde godis och mat.

Vi skaffade bil och jag började köra överallt. Inte ens när vi fick valp rörde jag på mig ordentligt. Jag hade ursäkter om att valpen inte klarar för mycket etc. Dock slutade jag med detta den 1 Januari 2007. På väg hem till Umeå från Mamma, krashade jag bilden mot mitträcket. Det hade kommitblötsnö och det hade fryst på och blivit underkylt. Polisen konstaterade att det inte fanns mycket jag kunnat göra, dock hade jag lyckats minska skadorna. Hade jag inte varit en van bilförare hade det troligtvis slutat fruktansvärt illa. (Bilen gick inte att laga igen, bakvagnen var upptryckt så den var skadad för mer än dens värde). Efter det har jag nog inte kört bil så mycket, men jag har lärt mig min läxa. Men skulden över att förstört pojkvännens bil och nästan dödat min lillebror, hund och katt, gjorde det året till det sämsta och jag började tröstäta. Jag kunde trycka 5 snickers om dagen ibland det dubbla. (Jag började gömma mitt ätande).

Det hade dessutom gått ett år med de antideppresiva tabletterna och jag mådde bättre, men jag kände inte igen mig längre. Jag såg inte ut som tidigare. Jag hade gått upp fruktansvärt i vikt. Jag bestämde mig för att det var dags att sluta..

Jag ville prata om mina problem i stället, och ta tag i mitt liv. Men jag hade blivit skygg och osäker under den perioden och hade inte lika god kontakt med mina vänner. (några har jag fått tillbaka som tur är, andra vet jag inte om jag fått tillbaka eller om de pratar av artighet ). Jag började inte genast gå ner i vikt, men jag hade beslutat mig för att glömma det som varit och blicka framåt. Som läkaren sa, det som har varit ska begravas och titta framåt saker kan bara bli bättre.

Jag har fått frågan hur jag hamnade på 115 kg plus, helt ärligt vet jag inte till 100 % men jag vet vad som troligast är orsaken eller det är flera olika orsaker till det. De flesta i familjen vet inte om detta, men jag kan nog berätta det för er allihop.

Jag har alltid varit mullig, aldrig fet som jag var innan mitt 20 kg´s ras. På bilderna från när jag var liten ser man en ung tjej som faktiskt ser normalviktig ut. Jag hade lätt att få vänner och var öppen och frammåt. Jag var som vilken anna unge som hellst, jag var ständigt ute med kompisar och trivdes. Men så flyttade vi och jag började bli äldre. Blev rundare med åren och ja när jag gick i 7:an hade jag blivit tjock, tror att jag var runt 165 cm lång då men jag vet att jag vägde 75 kg. Då var jag som sagt var tjock. Detta efter mobbing från lärare och svek från vuxna.
Dock hade jag vänner som under den perioden stod brevid mig och som jag tyvärr tappade kontakten med pga flytt. Vi flyttade för att jag skulle slippa mina demoner till lärare och det slapp jag.Under det första året efter flytten gick jag ner till 65 kg och min skolsyster sa att jag var normalviktig igen.  Vi trodde det skulle bli bättre och det var det under några år, men så vände allt.

Vi fick några år med oroligheter och obehag och mammas skilsmässa (för deras skull säger jag inte mer om det).

Under gymnasietiden när jag levde mitt upp i allt som gjorde mig dålig eller gjorde att jag började må ännu dåligare, började jag gå upp i vikt.Inte hjälpte det nog heller att jag gick hotel och restaurang programmet heller. Under gymnasietiden gick jag upp till 95 kg och hade den vikten på min student.

 Efter gymnasiet fick jag ett jobb och den sommaren gick jag ner nästan hela min övervikt, men bara nästan. Sen blev jag arbetslös och fick ångest över vad jag skulle göra. I brist på annat fick jag rådet av arbetsförmedlingen att börja studera. Så jag sökte och kom in (i efterhand ångrar jag utbildnings valet men inte studietiden pga vänner och familj jag fick, men jag vill inte jobba inom restaurang på det viset).

Men som sagt. Jag flyttade till Umeå fick en massa nya vänner och helt nya rutiner på studieorten. Jag började må bra trodde jag det kändes som om jag levde. Från det året bestämde jag mig för att det förflutna existerar inte längre de är döda finns inte, helt borta. Jag nämnde det bara för ett par nära vänner, de andra vet bara att mamma är skild sedan flera år tillbaka när jag var liten och gick i 3:an på lågstadiet.. Så kan det fortsätta vara.

(fortsättning följer:)