Entusiasm: 

Tror att det var år 2004 jag började intressera mig för "Atkindieten". Jag jobbade i

St. Petersburg och kunde dagligen se de mycket runda "babusjkorna" på gator och torg. De var ett bevis för kolhydratens lömskhet. De åt bevisligen endast potatis, bröd och rödbetor. Gubbarna däremot var smala och spinkiga. De åt gurka och drack vodka och där kan vi ju inte hitta så värst många kolhydrater. Det jag tvingades äta och dricka var i princip detsamma tills jag fick möjligheten att bo tillsammans med min kollega i en lägenhet på Leninskij Prospekt och kunde ta med mig "rätt" mat från Klaipeda i Litauen där jag bott sedan 1994.

Min entusiasm avtog tyvärr i takt med avsaknad av viktminskning. Nu, då jag satt mig in i problematiken, vet jag att jag åt fel. Det räckte inte att avhålla sig från bröd, pasta, ris och potatis. I stället för potatis åt jag mängder av rivna morötter och jag höll mig undan fett. Det vill säga, jag hade inte läst på, eller kanske inte fattat, eller så var dieten helt enkelt felaktig.

Efter några år då LCHF-debatten tog fart på alvar, började jag återigen bli intresserad.

Allt som gick att komma åt i skriven form lästes och jag kunde bara inte fatta att allt var så "bakvänt" i förhållande till vad jag lärt under mina femtionio levnadsår. Man satt och blev smått förbannad! Förbannelsen höll jag dock tillbaka då jag är gammal nog att veta att allt ändras med tiden. Kanske LCHF: arna också kunde ha fel! Man har ju genom åren hört så mycket som skulle vara farligt. Det vill säga, jag höll en låg profil utåt men tänkte att "nu jäklar skall jag börja och jag skall börja stenhårt"! Inga halvmesyrer här inte!

Mitt hem är fortfarande beläget i Litauen och här finns allt man kan önska i fråga om matvaror. Priserna är i skrivande stund något lägre än i Sverige och de varor som ingår i en LCHF-diet är betydligt billigare. Det vill säga, inga ekonomiska ursäkter är mig förlåtna!

Så var det dags! Min litauiska fru (något överviktig då hon trott att rotfrukter var rena medicinen) lovade att deltaga fullt ut och hon liksom jag var full av entusiasm.  Fjorton år har jag bott i Litauen och när jag kom hit 1994, 45 år gammal, vägde jag 96 kg. Nu väger jag 120 kg och är fortfarande 188 cm lång trots den ryggsäck av fett som borde ha minskat min längd till taxnivå med hjälp av gravitationen. Hälsan, är trots vikten, ganska god. Kanske detta beror på det faktum att jag var mycket aktiv idrottsutövare innan jag flyttade österut. Att löpträna var då jag kom hit en omöjlighet. Om man så tog ett endaste litet löpsteg så hade man hela kvarterets alla hundar i hasorna. Vissa av jyckarna ville bara leka medan andra med glädje ville slita mig i stycken. Jag ville inte utvärdera om löpdagens flock bestod i snälla eller mordiska jyckar, jag avstod helt enkelt. Numera, då det är koppeltvång, ja då orkar jag inte löpträna med mina 120 kg. Enda möjligheten i så fall är nog att de släpper lös hundarna igen!

Måndagen den 18 november (2008) började vi. Ägg, ostar, grädde, fet mjölk, fläsk, smör och fet fisk. Gott gott i gott gott! Tidigare sa jag alltid, "varför är allt som är gott så farligt", nu smällde jag i mig allt det goda och tänkte, "jäklar om de har lurat mig". Snacka om osäkerhet!

Första till femte dagen gick som en dans. Sjätte dagen, som var en lördag, började jag bli darrig och knäsvag. Då sökte jag som tur var sanningen i "LCHF-bibeln", dvs. hemsidan "Kolhydrater i fokus". Det tog inte så lång tid att hitta problemet. "Bibelstudien" gav vid handen att jag troligtvis ätit för lite fett. För lite fett? Man trodde inte det var sant. Det var liksom mot alla dietist och professorlagar, mot all kunskap som de tror sig besitta, mot all den information man fått från vänner och bekanta och som dessutom babblats som ett mantra i media. Kan detta vara sant? Nåväl, min hustru och jag tog fram penna, block och en miniräknare. Resultatet var slående. Endast 750 kalorier hade jag fått i mig!

Hustrun tvekade inte en sekund, hon rusade mot kylskåpet för att leta efter "medicin". Hon tog fram en ½ literspaket vispgrädde. Hon tog lite frysta hallon och körde allt i mixern. Fyllde några glas med röran och placerade dem i frysen en halvtimma. Vi åt allt med välbehag. En halvtimma senare mådde jag som en prins igen. Jag var botad, botad med fett! Vi började diskutera möjligheten att montera en ställning vid sängen och inta grädde intravenöst under nätterna. Vi avstod att föra tanken mot praktik då vi fann röran väldigt god och att vi därmed skulle gå miste om glädjen att "trigga" smaklökarna. Söndagen avslutades med lite skinka med parmesanost och oliver. Innan sängdags gick jag upp på vågen för första gången sedan starten måndagen innan. Tre kilo tapp! 117 kg, otroligt! Fram med måttbandet. Hustrun omfamnade mig och mätte. Resultat, två centimeter tapp! Nu jäklar fick man inspiration. Hustrun tappade ett kilo och en centimeter runt midjan. Hon har ju helt andra startsiffror än undertecknad, så hon blev minst lika glad som jag. En vecka och detta fantastiska resultat. Ett litet gnagande tvivel fanns där dock, "är detta verkligen rätt väg, är detta hälsosamt. Kommer jag att bli det referensobjekt alla idisslande hälsoprofeter ber aftonbön om skall dyka upp en dag som ett dött bevis på fettets gallgröna gift"?

 

Tvivel!

 

Lördag tretton dagar efter start. Oron besannades! Har gått upp ett kilo men å andra sidan har jag nu tappat totalt fyra centimeter runt midjan. Vart har detta fett stuckit hän?

Febrilt söker jag runt min lekamen i jakt efter ett kilo nyetablerat fett, men finner inget.

Varför går jag då upp i vikt? Det ante mig att dessa LCHF: are hade fel. Vilken tur att jag inte övertygat andra att "konvertera". Kunde ju ha bidragit till en massdöd utan dess like bland mina vänner. Jösses, min fru då, jag sneglade på henne men hon såg faktiskt frisk och fräsch ut. Vet inte varför, men jag tittade in i "Kolhydrater i fokus" igen och sökte olycksbröder och systrar som drabbats av samma viktuppgång som jag. Visst fanns de och deras inlägg i debatten var lika tvivlande och nedstämnda som mina erfarenheter yttrade sig i.

Så hittade jag ett av många svar till en "olyckssyster". "En orsak kan vara att du ätit för lite protein."

Under de tretton dagar jag hållit på hade jag troligtvis inte ens kommit i närheten av en endaste liten proteinmolekyl. Det hade jag givetvis, men i detta nu kunde jag inte hitta någon. Klockan visade 21.45. Affären stänger 22.00. Inget kunde stoppa mig. Hem kom jag med två kilo nötkött av bästa sort. Strax innan läggdags klämde jag i mig fyra hundra gram smörstekt biff, toppat med persiljesmör. Det gäller att ta i kapp vad man förlorat. Denna regel gäller alltid i yrkeslivet och i sportvärlden och den måste således gälla även i detta fall. Nu skall det bli intressant att se hur den gamla kroppen reagerar tänkte jag och somnade faktiskt bums.

 

Tankar mellan raderna.

 

När jag nuförtiden handlar mat så har min syn på övriga kunder i butikerna förändrats radikalt. Alla ni som äter och lever LCHF: liv måste tänka på samma sätt som jag. Försök inte, det är bara att erkänna!

Exempel: Då jag sneglar ner i en korg buren av en "otrogen", kan jag häpna över innehållet i korgen. Pizzabottnar, mjöl, morötter, fanta och som grädde på moset, pulverpotatismos!

Då infinner sig olika känslor. Ser personen snäll ut och kanske hon dessutom är trevligt klädd, ja då får jag en medlidande tanke om den stackars människan. Om personen med korgen ser osympatisk ut, ja då tänker jag, "du kan skylla dig själv, dumme f,,n"!

Om en hel vagn är fylld med chips och läsk och godis i alla dess former, ja då blir jag näst intill desperat. Om chauffören av vagnen är en ung mamma med en rad kultingar i hasorna, ja då griper fadersinstinkten in och jag nästan handgripligt vill slita vagnen ur hennes händer. Man vill vräka all sin kunskap över henne så hon släpper taget om den "likvagn" hon styr mot kassan.

Min litauiska hustru, som är van att tilltala folk när så behövs, hon säger det jag tänker!

Det kan bli lite pinsamma situationer i butiken då vi handlar tillsammans. Då detta händer brukar jag försynt dra mig tillbaka för att avvakta resultatet på avstånd. Om det är en man hon tillrättavisar, ja då brukar det sluta väl, men om det är en kvinna, ja då ställer jag mig i startläge för en rush mot hustrun för att skydda henne mot svingande litauiska mörka tvåkilos limpor.

 

Harmoni

 

Ja visst ja, proteinerna hjälpte. Redan två dagar senare började jag tappa vikt igen!

Nu på sextonde dagen har jag börjat få balans i fett, protein och vätskeintag.

Men framförallt är det mest påtagliga det faktum att de gamla krämporna sakta men säkert drar sig tillbaka. Värken i njurtrakten, (5 år) puts väck! Fotledernas värk (10 år) ackompanjerade med knarr varje morgon då jag gått upp, puts väck! Tarmen, ja tarmen ja. Man kan väl knappast skriva poesi och prosa om sin tarm då det kan ses som något märkligt bland vänner och bekanta, men jag dristade mig att skapa följande:

*

Talgoxen så smart å talrik

äter fett på min balkong

även jag har fett på tallrik

glider lätt i min Colon.

 

Nja, det vet i katten om jag skall omsätta mina känslor till prosa, det kan liksom bli lite fel!

Föresten, idag bankade min hustru på dörren till badrummet då jag duschade. Hon undrade försynt om allt var som det skulle med mig. Hade tydligen sjungit (8 år sedan sist) en aria under tvagningen. Det är väl det som kallas harmoni och då är det känslan jag menar, inte sångens framförande.

Som sagt sextonde dagen är det i dag och här resultatet. Minus 7 cm runt midjan och minus 5 på vågen. Det är den 4 december 2008 och därmed sjutton dagar tills "det vänder" och blir ljusare igen. Tycker personligen att det inte kan bli så mycket ljusare än så här!

 

Piggelin!

 

Jösses vad pigg jag är! Fem timmar max, det är allt jag behöver i sömn. Vaknar oftast före mobiltelefonen börjar vibrera och hoppa på nattduksbordet. Tidigare sov jag i och för sig bara fem timmar också men då var jag inte vid medvetande då jag tvingade mig upp. Nu, efter sjutton dagar, är jag kristallklar i skallen och oftast kan jag höra fågelsång klockan fem på morgonen även om det är december månad. Igår kom ett gammalt fjantigt ordstäv i skallen då jag stod och rakade mig. "Morgonstund har guld i mun" Herre Gud va töntigt, men jag kunde bara inte låta bli.

Tidigare, då jag kom hem efter en arbetsdag och efter ett kvarts kilo kolhydrater till lunch, ja då dök jag i soffan och där sov jag en timma och vaknade med abstinensbesvär efter mer kolhydrater. Nu när jag kommer hem så äter hustrun och jag några fläskbitar eller laxpudding (en fantastisk rätt där receptet kan hittas på "Kolhydrater i fokus" så klart) eller något annat giftbefriat. Sedan vill jag göra något. Skriva t.ex. som jag just nu sitter och gör eller ta en promenad med hustrun. Det är en märklig metamorfos man genomgår.

 

Jag, en terrorist!

 

När jag påbörjade min diet så nämnde jag ju att jag inte skulle påverka andra. Det gick inte. Efter endast tre dagar började det. Min dotter, min son, mina två bröder och företagets koncernchef i Stockholm drabbades. Samtliga ovan nämnda hade en entydig fundering över min entusiasm, och det var hur jag i Herrans namn kunde känna av alla de tjugo symtomförändringar som jag refererade till då jag mer eller mindre beordrade dem att "gå över" till LCH-dieten. All tillgänglig information mailades till de utsatta. Sex böcker av Sten Sture Skaldeman beställdes via Internet och dessa skickades omgående till var och en av offren. Efter endast någon dag gav den förste upp, det var Stockholmaren. Efter ytterligare någon dag var det min dotters tur. Hennes man åkte med i bara farten. Nu då jag ringer min dotter för att ge råd (jag har ju trots allt hållit på fem dagar mer än vad hon gjort) och mannen i huset svarar, ja då blir samtalet ganska kort innan han lämnar över luren till min dotter. Min son och mina bröder har jag problem med. Men jag ger mig inte förrän alla är med. Det har blivit lite svårt de senaste dagarna att få tag på dem. Min ena broder reste med sin hustru till Kanarieöarna för några dagar sedan och jag vet att det inte var planerat. Den andra brodern har haft fel på alla telefoner. Man kan lugnt säga att jag jobbar i motvind.

 

Julskinkan har kommit och osten snurras!

 

Min kollega och vän, boendes i Jönköping men som jobbat här i Litauen med mig några år tillbaka kom med den. Skinkan hade färdats från Jönköping via Frieburg im Breisgau i södra Tyskland (där han har sin dam, ja inte skinkan alltså utan min kollega) till Klaipeda i Litauen och vidare in i mitt kylskåp. Närproducerade livsmedel är mitt motto i livet. När jag så fick skinkan i min hand på kontoret och uppskattade dess vikt så kom jag fram till att den vägde cirka tre kilo. Direkt omsatte jag vikten i fett och detta förvånade litauerna runt mig på kontoret och att jag dessutom höll skinkan som jag en gång höll min förstfödda sågs nog som lite makabert. Tänk att äta en julskinka för första gången i livet utan att skära bort det "göttaste". Min enda synd till julen skall bli senap, mycket senap!

En annan godsak som jag lagrat i kylskåpet sedan juni månad då min son kom med den från Sverige (notera att jag följer mottot om närproducerat) är en vanlig hushållsost. Denna ost har jag vänt 180 grader en gång i veckan sedan juni månad. Detta sätt att skapa en mycket god julost lärde jag från min bror många år tillbaka. Min bror förresten, han har kommit hem från Kanarieöarna och jag har börjat ringa honom igen. Tycker faktiskt att han har börjat mjukna lite efter de senaste samtalen.

Förödande upptäckt!

 

Stockholmaren ringde mig igår! Han hade upptäckt att det bacon han vräkte i sig varje morgon innehöll sötningsmedel. Han varnade mig och tipsade mig att läsa noggrant på baconpaketen innan jag köpte dem. "Här finns inga sådana tillsatser", upplyste jag honom.

När jag så skulle handla bacon nästa dag kollade jag för säkerhets skull. Texten på paketets baksida var omöjlig att läsa. Ett svepelektronmikroskop hade varit på sin plats då texten såg ut som ett enda långt tunt svart streck. Bara detta faktum gjorde mig misstänksam. Ett paket inköptes för närmare studier i hemmet där jag hade den tekniska utrustning som behövdes för ändamålet.

Tre par glasögon (mina vanliga progressiva, mina nya läsglasögon och de gamla läsglasögonen) och en stark lampa behövdes. "Druskas" heter det på litauiska och druskas stod det på paketet. Lurad! När jag så plockade av mig lager efter lager av glasögon så kom jag att tänka på julskinkan som bidade sin tid i kylskåpet.

Bland pärlbandet av E-nummer hittade jag det. "Druvsocker." Vad faen har druvsocker att göra i min julskinka? Denna skinka som kom till Litauen via Tyskland och som hade producerats i det mest upplysta landet på jorden då det gäller bra mat, hade "förgiftats" av någon lömsk fabrikör. Vad skulle jag nu göra? Min svärmor tycker om skinka men min hustru tyckte det var fel av mig att ge svärmor en skinka som jag klassade som "förgiftad".

På onsdag nästa vecka (veckan innan jul) skall vi ha ett julbord på företaget och där kommer den att serveras! Det är aderton personer som skall deltaga och då tycker jag att om giftet fördelas på de sjutton så bör dessa överleva. Aktionen är både human och behjärtansvärd i mina ögon och dessutom kommer personalen att tycka att jag är otroligt snäll som delar med mig av något som de vet jag aktar högst av rätter på det svenska julbordet.

Till denna druvsockerupptäckt kom jag på hur det kommer att se ut i framtiden då vi LCHF: are vuxit oss starka och betydelsefulla. Vid varje hylla i butikerna kommer det att finnas en tv-skärm och en streckkodavläsare. Man tar exempelvis ett paket bacon och drar det över avläsaren och på skärmen kan man läsa innehållet i en textstorlek skapad för normalt folk. Man skall även kunna ha en egen kod i butiken som med automatik ger en blinkande röd text för det som just jag vill undvika och då i detta fall kolhydrater och all slags sötningsmedel. Andra kan ju vara allergiska mot nötter, mjölkprodukter, e-nummer- kemikalier och Gud vet vad! Allt detta skall upp med röd blinkande text. Inte dumt va? Sä  kreativ var jag inte tidigare då jag åt socker!

 

Besök hos mina barn och barnbarn i Göteborg.

 

De var nog glada när jag åkte tillbaka till Litauen. Stannade bara en natt hos min son och ytterligare en hos min dotter. Barnbarnen brydde sig inte så mycket och i så fall endast att de tyckte synd om mig för att jag inte kunde äta godis. Mina barn däremot har väldigt lite uthållighet. De tålde knappt tre timmars predikan. Två timmar (per barn) om hur farliga kolhydrater är och en timma om hur bra jag mår, det var allt. Man kunde notera hur de ideligen försökte byta diskussionsämne men oftast utan resultat.

"Du får väl åka tidigt om du skall hinna med färjan", var ett försök som exempel.

Innan jag började med LCHF-dieten kunde de faktiskt be mig stanna några extranätter vid mina besök men så var inte fallet denna gång. Märkligt!

På vägen till färjeläget i Karlshamn stannade jag som vanligt för att handla bilen full med matvaror. Denna gång blev det några goda feta svenska ostar, det var allt. All annan mat fann jag förgiftad med all slags sötningsmedel. Skulle jag ha undvikit e-märkningar hade jag inte ens hittat någon ost!

När jag nu sitter på färjan i min hytt och skriver, så tänker jag som så, att i de fem månader som återstår av min "hårda" dietform, så skall jag endast diskutera ämnet med sådana som själva lever LCHF, men å andra sidan kan ju dessa vara ganska jobbiga att lyssna på! Nä, jag får nog "snacka av mig" i den form jag just nu använder mig av, dvs. skrivandet.

Den lilla "à la cart" restauranten ombord på färjan hade foton på rätterna i menyn. Biff med en rejäl vitlöksmörklick ovanpå såg gott ut. Dessutom låg biffen på en bädd av spenat. Perfekt! Kyparens engelska var sparsam men bilden hjälpte mig att förklara att jag endast ville ha biffen på spenatbädd utan något annat förutom (tre fingrar i luften) två extra smörklickar. Kyparen tittade förvånat men tog emot beställningen leende. In kom mycket riktigt tre smörklickar men under varje klick vilade en biff.  Klicken låg ju på biffen på fotot och hur skulle hon kunna veta att det var klicken och inte biffen jag menade? Nåväl, mätt blev jag och blickarna från dem vid grannbordet berörde mig inte det minsta. Tillbaka i hytten greppade jag Skaldemans, "Ät dig ner i vikt" som jag inköpt i Göteborg. Mina offer hade ju fått boken långt tidigare och nu var det min tur att få inspiration och information från "en som vet!" Bilden på omslaget där författaren pressat ner sina båda ben i ett av byxbenen i sina gamla byxor räckte, sedan hade jag tydligen somnat. Klockan tre på natten vaknade jag med ett ryck och jag mindes drömmen glasklart. Den var så här:

I mina gamla byxor hade jag tvingat ned mina båda ben i ett av byxbenen. Exakt så som Skaldeman hade gjort på fotot. Troligtvis var det för att jag befann mig på en färja som jag drömde att jag fallit överbord och försökte simma som en sjöjungfru med mina båda ben sammanpressade. Förklaringen till mardrömmen var troligtvis det faktum att jag snurrat runt i bingen under natten så att täcket satt som gladpack runt mina ben.

Efter en stund pustade jag ut och Skaldemans bok som ömmade under min rygg slängde jag på durken. Efter denna pers och ett glas vatten somnade jag om med ett befriande leende

 

Jul.

 

Julbordets "läckerheter" bestod av följande:

Sexton ägghalvor prydda med massor av läcker hemmagjord majonnäs. På åtta av halvorna, väl avsilade små ansjovisfiléer och på resterande åtta vilade räkor. Vidare, massor av köttbullar lätt smaksatta av finhackad ansjovis, varmrökt lax från Blekinge, hushållsosten som jag har lagrat i ett halvår och till detta lite vin. Låter det tråkigt? Jomenvisst, det såg jäkligt tråkigt ut också! Levande ljus och allt annat som skulle hjälpa till för att få till stämningen hjälpte föga. Det som saknades och som var planerat var brysselkål dränkta med smör. De hemvändande litauerna har tydligen tagit med sig vanan från Irland och England att äta massor av brysselkål till julen. Vi var helt enkelt för sent ute i butikerna.

Vi började med de rågade äggen. De var så jäkligt goda att vi åt upp alla direkt. Fyra halvor med räkor och fyra halvor med ansjovis, sedan var vi mätta. Vi tappade trots detta med några köttbullar och lite ost och sköljde ned med vin. Efter detta saknade vi inte något från "det gamla" julbordet. Man brukar inte sakna något då man är proppmätt.

En reflektion vi gjorde några timmar efter det att vi ätit, var att vi inte var sugna att äta igen. Det var alltid så att vi stapplade till kylskåpet efter några timmar vid tidigare jular för att ta lite mer (kolhydrater) *sillsallat, senapssill, vörtbröd med skinka toppat med söt senap och sedan skölja ned detta med julmust. Så höll jularna på. In med kolhydrater och efter någon timma blodsockerfall, in med mer kolhydrater, osv., osv.

 

(* Ansjovis, inlagda rödbetor, inlagd gurka, äpple, potatis och grädde. Denna sallat är mycket god och var det enda vi saknade denna Jul. Det rätta namnet borde vara, Ansjovissallat! Den klassiska sillsallaten har jag aldrig gillat och nu vet jag varför. Min sallat är sötaktig och full av kolhydrater.)

Vi fick några samtal från vänner som berättade hur fantastisk deras sillsallat var i år och att i år var apotekarnas julmust den bästa. Samtal liknande dessa hade vi inte fått tidigare om jularna men hustrun och jag är starka i vår tro och när vi dessutom kunde ta en lång promenad efter maten utan att bli spyfärdiga så visste vi att vi var på rätt väg i livet.

Under promenaden diskuterade hustrun och jag hur det troligtvis såg ut i stugorna hemma i Sverige i detta nu. Jo, tomten kommer och han behöver ingen kudde på magen. Den är naturligt uppsvullen till bristningsgränsen. Mormor vill ingen sitta hos även om hon svär sig fri och skyller på hunden under bordet. Sockerstinna ungar trotsar naturlagarna och springer på väggarna med hemmagjord knäck kletandes i händerna. Farfar sover med bakåtlutat huvud i soffan och drömmer om lite påbackning av sill och sup och ur mungipan kan man ana en dadelkärna som sticker ut. Katten, som fick den bästa maten, spinner skönt och ser ut att må jättebra i stugvärmen.

Vi gissade också att den mest sagda meningen i Sverige på julaftonens eftermiddag är, "faen va mätt ja ä, samma visa varje år, att man aldrig lär sig!"

Allt detta han vi med att avhandla under vår promenad och då vi kom hem gjorde vi var sin stor mugg med te, kryddat med massor av grädde. Sedan tittade vi på en gammal svartvit film och detta gjorde vi utan att somna!

 

.Nyårsafton.

 

Några dagar före nyårsafton hittade jag på Internet information om att anka borde vara rätt då det gäller LCHF-mat. Ankan innehåller över femhundra gram kalorier, femtiotre gram fett, mättade fettsyror aderton gram, sexton gram protein och allt beräknat efter hundra gram anka. Dessutom innehåller den en mängd vitaminer och mineraler.

Kalkonen däremot, innehåller endast en femtedel kalorier och endast fyra gram fett i förhållande till ankan.

Dagen före nyårsafton skulle min hustru inhandla ankorna och de ankor jag sett i butikernas frysdiskar vägde dryga kilot. Därför tyckte jag att två ankor var av nöden för att vi skulle överleva årsskiftet. Vad jag däremot inte noterat, var att det var så kallade unga franska importerade "delikatess-ankor." Detta uppdagades några timmar senare då

min hustru kom hem från den lokala marknaden med två nyslaktade litauiska ankor som hade en vikt på över två kilo per styck. Den sammanlagda vikten var fem kilo sex hekto.

"Du sa ju två ankor älskling", sa hon när jag undrade om vi skulle ha främmat under nyårsaftonen.

I Litauen är det ungefär som det var förr i tiden i Frankrike. Varenda bonde på landet med självaktning, har en liten damm där ett tiotal ankor simmar runt och lever det goda livet tills bonden kommer på andra tankar. Hur de gör nu för tiden i Frankrike, ja det vet jag inte, men ankorna verkar undernärda i förhållande till de feta litauiska släktingarna.

Så var det dags för tillagning! Alla recept på anka vi kunde finna, innehöll sötsaker. Ankan skulle fyllas med äpple, apelsin, ris, katrinplommon och allt annat som innehöll kolhydrater. Några halsar eller inälvor fanns inte med ankorna, så något krås blev det inte tal om. Då vi inte ville ha kolhydratspäckadde ankor, så sökte vi alternativa, innovativa fyllningar Vi kunde ju chansa lite då vi hade två ankor och det vore ju konstigt om vi skulle misslyckas med bägge två.

Vi började dagen med en timmes promenad utefter stranden på halvön som ligger som en skyddande arm utanför Klaipeda hamn. Så, när vi kom hem satte vi igång.

En av ankorna fyllde vi inte alls och med den andra tog vi en chans och fyllde den med vitkål. Lite citronmassage, salt, peppar och lite påpensling av soja och in i ugnen. Ett tips vi fann i en kokbok var att om man tog ned temperaturen från de vanligen föreslagna 180, till 150 grader, ja då behåller ankan mycket av sitt nyttiga fett. Detta fungerade och det fett som trotts allt sipprat ut i formen kokade vi ihop med en rejäl skvätt grädde. Nu hade vi hittat brysselkål i butiken och dessa dränkte vi i smör och det var allt vi hade till ankorna, förutom rödvin att skölja ned med.

Herre Gud vad gott det var! Vi satt och åt utan att säga ett endaste ord till varandra. Tidigt i vår ungdom hade vi båda lärt oss att man inte pratar med mat i munnen. Vi hade mat i våra munnar hela tiden tills det tallrikarna var helt tomma. Vi klarade att äta en hel anka och den såg efteråt ut som ett kadaver på en afrikansk savann där gamarna hade gjort sitt. Vitkålen gjorde varken till eller från tyckte vi, så det kan vi undvara vid nästa tillfälle. Vidare kunde vi konstatera att trotts att vi ätit bortåt ett kilo anka per person så kände vi oss inte stinna då vi satt och drack en kopp kaffe efter middagen. Det är den stora fördelen med LCHF-dieten. Detta gäller tydligen speciellt för anka då vi bevisligen kunde tänka klart och röra oss simultant eftersom motoriken inte förgiftats av kolhydrater och e-märkta nervgifter.

Klockan blev tolv och helvetet bröt ut. I Litauen är fyrverkeri en relativt ny företeelse. På sovjettiden kunde inte gemene man köpa fyrverkerier men detta tar de nu igen med råge. Några regelverk verkar inte finnas och varje år händer det alvarliga olyckor. Förra året dog en äldre kvinna i centrala Klaipeda då en raket träffat henne. Vad som hände denna natt kommer i nyheterna dagen efter. Vi kunde se från fönstret hur föräldrar lät småbarn stå endast några meter från jättestora pjäser då de briserade.

Vid halv ettiden lugnade det ned sig och vi kunde se nyårsfirandet på Skansen och detta kunden vi därför det är en timmas tidsförskjutning mellan länderna. Fördelen med detta är att man får skåla två gånger. Summeringen av denna nyårsafton kan göras med tre ord och de är, gott-nyttigt-lyckat.

 

Ingen mer "diet"

 

Vi har nu hållit på med LCHF-dieten i endast sju veckor och resultatet är otroligt. Vi tappar vikt och framför allt, vi mår alldeles förträffligt. Vi har aldrig promenerat så mycket tidigare som vi gjort under dessa sju veckor. Vi har valt att starta dieten under den mest promenadovänliga årstiden men trotts detta är det som om något "drar" oss ut, mer eller mindre varje dag. Humöret är på topp och sömnbehovet är betydligt mindre än tidigare.

Viktminskningen går "trappvis" nedåt och detta är en mycket intressant upptäckt. Denna erfarenhet har jag sedan den tid jag idrottade intensivt. Då gick formkurvan "trappvis" uppåt och det var en oerhört skön känsla då man efter några veckors till synes resultatlöst tränande, plötsligt från ena dagen till den andra kunde fysiskt känna av dessa steg. Det är nog helt enkelt så kroppen fungerar.

När vi nu sålunda hållit på i sju veckor har vi bestämt att vi inte skall kalla denna form av ätande för "diet" längre. Vissa av våra vänner ryggar tillbaka då vi kallar det diet. Det kan väl inte vara en diet resten av livet, eller? Någon gång i framtiden kommer ju de allra flesta att äta ungefär så som LCHF-dieten är utformad om tillgången på denna föda är tillräcklig. "Kolhydratsproducenterna" och deras hejdukar (lobbyister, dietister och konsulterade professorer mm.) kommer i längden inte kunna komma undan med sina "dirty tricks". Så, vad skall man då säga om detta sätt att äta och leva då det är ett axiom, en självklarhet? I Sverige är det ju helt normalt att man inte äter katt! Men inte säger man att man äter "Low Cat-diet" för det, om någon nu skulle fråga om ens matvanor. Det finns med andra ord ingen anledning att nämna det som är en självklarhet man inte skall äta. För ögonblicket kommer jag inte på någon lämplig uttrycksform och det kanske inte behövs heller, men "diet" kommer jag att undvika kalla det då det nu är en fullt normal levnadsstil för mig och min hustru. I Litauen använder jag mig oftast av det engelska språket och då blir ju "diet" rakt av, "att banta" och det är ju bara halva sanningen.

"The Swedish diet" betyder inte en kollektiv svensk diet då en engelsman säger det. Det betyder Sveriges riksdag, men tänk den dag då det verkligen får en dubbel betydelse!

Nu har jag krånglat in mig i språkanalyser och det brukar bli ett sammelsurium och svårt att ta sig ur så nu slutar jag helt enkelt.

 

Vill passa på att tacka alla på "Kolhydrater i fokus" och all den sakliga information man där kan finna. Mycket skit och elände förekommer på Internet, men i vissa fall så kan det ju faktiskt rädda liv!

 

Med vänliga tankar

Jimmie Engelbrektsson

Klaipeda, Litauen

På en av våra “semestrar” för en herrans massa år sedan, var vi i Norge och tältade. För att spara utrymme hade vi all toalettartiklar i en och samma korg.

Vi hade precis ätit frukost och skulle borsta tänderna för att kuna åka iväg till Oslo för en heldag med shopping. Min äldsta lilebror skulle bli klar först. Så han rusar från frukostbordet, tar sin tandborste och kräm ur en tub. Sedan spurtar han ner till toaletten.

Det  tog inte mer än en minut från det att vi sett honom försvinna in på toaletten, innan han var tillbaka och började rota i korgen med toalettartiklar igen.

Mamma frågade vad han letade efter. Brorsan mummlade något tyst till svar. Vilket gjorde att mamma upprepade frågan. Han reste sig då från korgen med tandborsten i ena handen och tandkrämen i den andra. Han grimaserar och säger irriterat.
“Jo jag sa att jag hade tagit fel på hudsalvan och tandkrämen. Så jag letade efter tandkrämen så jag kan få bort den äckliga smaken ur munnen.”

hrmmm, ja vad säger man, vi fick oss ett gott skratt

Lisa var en flicka på tretton år. Hon drog hemifrån när pressen blev för svår. Hon saknade tryggheten i sitt liv, så hon började med heroin. Alla bara blundade när hon grät, för hon var flickan ingen förlät.

Till slut så hamnade hon på behandlingshem, men när hon kom hem blev det samma visa igen. Hennes liv, det blev en enda stor tragedi som bara hon vet hur man lever i.

 Nu sitter en annan flicka på samma behandlingshem, och ingen har lärt sig av misstagen än. Jag tror ej att mänskligheten lär sig fort. Så tänk noga till på vad Lisa gjort.

- Anonym


 “Jag skriver anonym, därför att jag i dag inte kommer ihåg vem författaren är. Jag skrev av den här när jag var yngre. Jag kommer ihåg, år och var jag fann den. Så känner ni den eventuella författaren, eller läst den här någon annan stans, skulle jag bli glad om ni kunde tala om det för mig. Men fram till dess, kommer författaren till dikten vara anonym.”

I dag kom dom i land. I veckor har gudar legat ute vid horisonten. De har förmodligen betraktat oss, så vi har varit försiktiga. Efter att de kom utanför våra vatten så har vi byggt ett stort altare till gudarnas ära.

Där har vi lagt stora skålar med frukt, blomgirlanger och andra saker värda en gud. En av männen har suttit vakt så att vi kunnat ta emot dem på ett värdigt sätt.

Så nu äntligen är de på väg mot oss. Hela byn är samlad på stranden.

När de satte sina fötter på stranden, knäböjde vi för dem. De var väldigt försiktiga och betraktade oss noggrant. En av gudarna gick fram till altaret. Han sa något på ett konstigt gudomligt språk, de andra gudarna började roat diskutera med varandra.

Jag tittade på dem i smyg, de var jättestora, höga som träd. De hade kläder som blänkte i solen. Mycket hår i ansiktet och något blänkande på huvudet. De bar på konstiga pinnar och en man verkade vara deras ledare.

Våran byäldste och hövding gick fram till guden som verkade vara ledaren och gav honom en skål med vackra gula stenar. Guden lyfte på stenarna och tittade på dem. Han sa något och de andra började skrika, helt plötsligt började det spruta eld ur deras pinnar.

Det blev kaos, skräckfyllda rop fyllde luften. Alla sprang åt alla håll och kanter. Hövdingen ropade att alla skulle ta skydd i skogen.

Jag sprang samtidigt som jag höll min storebror i handen. Grenar bröts under mina fötter, kläderna fastnade och jag rev mig. När jag snubblade drog han upp mig igen och vi fortsatte. Vid nästa månvarv skulle min bror bli man, han skulle då gifta sig med hövdingens systerdotter. Han är lång och redan muskulös trotts att han bara levt i sexton somrar. Helt plötsligt puttade han mig i en dold grotta, där låg vi i evigheter. När vi kröp fram ur grottan var det redan mörkt, man hörde ugglorna hoa, djuren på jakt och insekterna som spelade.

 Vi gick till byn där folk börjat samlas. Alla var oroliga och kvällselden som annars brukade vara stor var nu väldigt liten och diskret. Min mor tog mig genast till hyddan där jag fick vara med mina småsyskon som sov. Det var meningen att jag skulle sova men det gick inte. I stället tittade jag ut genom förhänget och såg att alla männen var krigsmålade. De lyssnade på byäldsten som berättade att det inte var gudar utan onda andra. Vi var tvungna att försvara oss. Då hörde jag varningstrummorna. Männen rusade runt och hämtade sina vapen. Mamma kom rusande. Hon tog mig och mina småsyskon med sig. Vi sprang allt vi kunde rakt ut i skogen. När vi sprang vände jag mig om och såg någonting som alltid skulle etsa sig fast i mitt undermedvetna.

 Ut ur skogen kom de onda andarna. De sprutade eld runt omkring dem. Jag hörde ångestskriken och kände lukten utav rök.

Mamma lämnade oss i grottan där jag legat gömd med min bror. Sedan sprang hon tillbaka. Mina småsyskon grät och jag kände att även jag grät. Till sist somnade vi.

När vi vaknade var det ljust, det kom en frisk vindfläkt från norr. Mina syskon var hungriga så jag beslöt mig för att vi skulle återvända till byn och se om det fanns något att äta.

När vi kom tillbaka till byn blev vi djupt chockade. Hyddorna var nedbrända och överallt låg döda.

Jag kunde inte se vare sig min mamma eller pappa. min bror hade jag inte sett sen föregående kväll.

Mina tårar började rinna, allt blev suddigt, jag såg ingenting.

Det som fick mig att vakna upp ur chocken var mina småsyskons skrik i ångest. Helt plötsligt hade en stor grupp av de onda dykt upp. Jag kämpade vilt, men helt plötsligt blev det mörkt.

 När jag vakande upp var jag på stranden. Alla överlevande ur stammen var där. Männen var bundna med något som blänkte och såg tungt ut. De arbetade med att hugga ner träden, byggde något och grävde gropar. Kvinnorna och barnen satt och skrek och grät. Runt omkring låg högar av gula stenar, skinn och annat. Jag kunde inte se min familj någon stans. Helt plötsligt kom en av de onda, han pekade på mig och sa något och jag lyftes ner i en jättestor båt som roddes utav sex onda andar. Vi åkte sakta ut mot horisonten och då visste jag att jag aldrig skulle få se mitt hem eller min familj igen.

 © Nadia Karlsson



När jag gick trean på gymnasiet läste jag Historia. Våran lärare ville att vi skulle skriva en kort novell på två A4 sidor. Min blev dock bara på en och några rader. Men hon tyckte den var riktigt bra så jag fick dels betyget MVG på den och så har skolan en kopia sparad, för att de i framtiden skulle kunna visa upp prov på bra “författar egenskaper”. Jag är faktiskt lite stolt över den här, så därför valde jag att publicera den. Men nu vet ni det att försöker ni sno den, så finns det bevis på att den är min på många ställen i sverige..

Jag vet inte riktigt hur man ska berätta om det här livsfarliga evenemang. För att göra det hela mer lättförståeligt ska jag ta med er till den värsta krig zonen som någonsin skådats…

Något som kan upplevas som en helt vanlig affär, men är mycket mer fruktansvärt.

Många har planerat den här resan till krig zonen i flera månader. Alla deras nerver är spända av förväntan. Det hela börjar redan kl 6-7 på morgonen. Då kommer de, dessa ondskefulla djur. Till att börja med slåss de för att få en parkeringsplats så nära ingången som möjligt.

Parkeringen är hanarnas område. Fradgan stänker runt deras munnar, när de hänger ut genom rutorna och skriker skällsord efter varandra. Deras knytnävar viftar utanför bilen. Den stackars bilen, blir snabbt utmattad och hes i signalhornet.

 När de väl hittar en trång parkering ger de sig f-n på att få in bilen på platsen och ingen annan ska få ta den. Efter många svordomar och repade lackar, får de på plats bilen som äntligen kan slappna av. Där står alla bilarna slickade mot varandra.

 Nu är det honornas tur. De skickar iväg valparna med förmaningen att ta så många vagna som möjligt.

Där börjar slagsmålen, man rycker, sliter,slår och sparkar på varandra för att komma först. När man väl fått tag i minst 6 st vagnar kommer kundvagns racet, förrsten till entrén vinner. Så långt fram i kön som möjligt. Strunta i om valparna fortfarande har pyjamas på sig eller tuggar på en smörgås och har tandkräm runt munnen, bara man kommer först i kön. Man kan gärna stå i kön 3 timmar innan affären öppnar, oavsett vädret.

Tiden närmar sig sakta, snart öppnar de. Då börjar det värsta. Honorna står på fronten som hungriga lejoninnor. Deras blickar är fyllda av mord, så stakars den som råkar komma ivägen för dem.

1 min kvar. Nu kommer en liten tanig vakt med glasögon, han är klädd i en stor hockey utrustning och darrar av skräck. Hans enda tanke just nu är, “Varför, drog just jag den kortaste stickan i morse?”. Nycklarna skramlar när han darrande tar upp knippan till nyckelhålet. En sista blick ut på vilddjuren, ett djupt andetag och så låsa upp dörren. “Tick, tack, tick, tack”. sakta närmar sig kl 8 och så hörs ett “KLICK” i låset. Klockan är exakt 8:a…, upp flyger dörrarna och in kommer de, HYENORNA. Först honorna, deras blickar glöder, sedan de fortfarande sovande valparna och efter, i ett järn grepp har de hanarna.

 Den stackars vakten blir brutalt ned trampad av massan. De kommer in och börjar åter igen slåss. Den här gången, om korgarna. Man ska ha minst 2 korgar per vagn.

 Nu är vi mitt i krig zonens centrum. Nu slåss man om varor. Sliter i varandra, slåss, sparkar, biter och kör på varandra. Man säger då fränt, “Förlåt, det var inte meningen.” vänder sig högdraget om och vandrar iväg.

De börjar fylla vagnen. Så sker det otroliga, de träffar på en bekant. Nu kan man faktiskt ta en paus. Det är ju någon man känner. Mitt i gången utan hänsyn till andra, där ställer de sig och börjar prata om väder och vind. Jag menar hallå!!, väder och vind?, de står i vägen, kan man inte fatta det själva eller?

 Någon ber dem lite försynt att flytta på sig. Svaret de får är en nedlåtande fnysning. De “hmpf”, flytta på sig? Tok heller, deras diskussion är ju livsviktig.

När man har försökt vara trevlig och det inte fungerat, så ryter man, “Ur vägen kärring j-el, jag ska fram här. Sätt er på ett fik och tjattra, detta är inte matkön på ICA”. Högdjuren flyttar då på sig eftersom allas blickar vänder sig mot dem. De tar farväl av varandra och går iväg muttrande, “vilket ouppfostrat slyngel”, eller liknande.

Om det inte är någon som står i vägen så står det en fylld, men ensam vagn mitt i gången. Man skjuter undan den så, man kan komma fram. Det är tydligen omöjligt för ägaren o komma på att man kan ställa den in vid kanten.

 Nu när de har varit här i några timmar, börjar valparna gnälla och tjuta, men värst är hanarnas pustande och stönande. Eftersom honan har bestämt sig för att shoppa mer så dumpar hon hanen och valparna i oasen, där de får sitta tills hon kommer tillbaka. Nu har nog alla hanarna samlats där och mer eller mindre sover på varandra.

 Honan är nu för sig själv och kan stoppa vad hon vill i vagnen. Hon står där och spanar långsamt. Helt plötsligt ser hon det hon ska ha och släpper allt för att rusa fram till rätt hylla. Hon tar saken, vänder sig om. “Var är vagnen?” flämtar hon fram. Någon har stulit hennes vagn med jackan som moster Agda gett henne. Väskan med sminket och hårborsten. Paniken sprider sig snabbt, tills den når sitt klimax. Nu gäller det att snabbt skrida till handling.

 INFORMATIONEN! Hon rusar dit, trycker sig fram och skriker hysteriskt att någon har stulit hennes vagn. Den tuggummi tuggande tjejen gör diskret ett sträck i poängplockar boken under “Stulen vagn”. Så suckar hon djupt, “Hur såg den ut?”, frågar hon sedan. (dööhh, som en vagn såklart, hallå, kommer du från mars eller?).

 Efter att tagit reda på var kunden senast ställde vagnen ropar hon ut meddelandet i högtalarna. “Den kund som av misstag råkat få fel vagn vid chipsen, ska återlämna den eftersom det finns privata saker i den”. Honan ombeds sedan gå tillbaka till stället där hon sist höll i vagnen.

 När hon uppgivet kommer kommer tillbaka upptäcker hon att där står vagnen. Någon hade bara skjutit den åt sidan eftersom den stod i vägen. Lite skinerad plockar hon i det sista och rusar iväg till Oasen, för att hämta sin hane och sina valpar.

Nu ska de iväg till kassorna. Men då har valparna vaknat ordentligt och tjatet börjar om Tv-spel, lekasaker och föräldrars fasa GODIS.:-S Det är ju så billigt gnyr valparna på väg mot kassan. Tillslut blir det godis ändå.

Nu med en vagn eller flera som är fulla till bristningsgränsen och lite till, börjar de bege sig mot målet. Hjulen skevar och gnisslar under tyngden av berget som är i vagnen.

 Nu väntar det roligaste, kön ut. Man kan stå i kön i evigheter innan man kommer fram för att lasta upp varorna på bandet.

Men det kan gå riktigt illa, helt plötsligt hörs en röst i högtalarna som talar om att kassorna tyvärr inte kan ta emot kreditkort pga över belastning. Därför ombeds alla kunder att betala kontant. Hur mycket ska man betala?

Då gäller det att rusa till bankomaten inne i affären. Man ställer sig i en kö som ser bra ut, men när man kommer fram efter 20 min i kön upptäcker man att kön gick till, toaletten. En djup suck och sedan längst bak i nästa kö. Efter nästan 1 timme har man äntligen kontanterna. Vilket man faktiskt kan ha turen att hitta.

 Där sitter den as trötta kassörskan med en på klistrad grimars, som ska föreställa ett leende. Hon matar in alla varor och säger slut summan, som lätt kan hamna över några tusen. Konstigt tänker honan, jag har ju knappt köpt något. Nu gäller det, fort ner med alla varor i de klassiska gula stora kassarna.

Redo för näst sista etappen. Nu ska alla ut ur affären, alla på en gång. De rusar iväg för att först få ut bilen från parkeringen. Sakta men säkert börjar hanarna vakna igen. Väl ute på parkeringsplatsen är hanarna helt vakna. Fort in med kärringen och valparna i bilen, sedan är det igång igen.

Fradga och svordomar, signalhorn som låter och gasen i botten. Väl ute ur den lilla staden kan man nästan tro att det är vanliga människor som är på väg hem, i stället för vilddjuren som precis lämnat krig zonen.

Men vakten då och de anställda? Jo då. De stänger och låser affären efter en lång tuff arbetsdag. Hem för att ladda batterierna inför en ny arbetsdag. Som tur är, jobbar de bara varannan dag, för att kunna läka sina blåmärken och slicka sina sår inför nästa arbets pass.

Vakten som går sist tänker glatt. I morgon så är det i varje fall någon annan stackars sate som får öppna dörrarna, som leder in till Sveriges största, mest eftertraktade men farligaste krigs zon.

 ¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

 Ord från mig som författare: Det komiska med den här historien är egentligen, att hur många gånger man än råkar ut för detta. Så gör man om det, gärna 3 ggr/år. Min slut satts är att människan faktiskt är jävligt korkad, som utsätter sig för detta. Varför inte gå o shoppa när alla andra stannar hemma, så ni kan ta tid på er och slipper slåss med alla med kunder…

 © Nadia Karlsson 2008