Hur allt började ......2

Som sagt jag trodde att jag mådde bra, jag trodde att jag var stark. Men hela tiden mådde jag psykiskt illa. Jag åt inget, jag tränade mycket. Jag fick en pojkvän som visade sig bli min bästa vän också. Han fick veta allt om mitt tidigare liv det liv jag ville döda. Han fick veta hela den nakna sanningen om det jag och min familj gått igenom. Han var också den som snabbast märkte att jag började gå ner i vikt igen och i en faslig fart. Min studievägledare märkte det också och frågade om jag mådde bra och hade det bra i skolan eftersom jag gick ner så fort. På alla frågor svarade jag hela tiden "Ja jag mår kanon". Men så var inte fallet.

Under mitten på vårterminen 2005 svimmade jag tre gånger på en kvart efter en lektion. Min bästa vän tog mig till sjukhuset där jag fick stanna över natten. De hittade inget fel på mig men konstaterade att jag hade nått fel. De fick misstanken, jag fick träffa en psykolog som konstaterade att jag hade ätstörning, jag hade stressanorexi kom man fram till "glömde/tog medvetet bort kosten för att straffa sig själv". på 6 månader hade jag gått enr 20 kg. (demonerna finn skvar och dem kämpar jag med mest idag). Jag fick ordern att hände det igen eller om jag inte tog tag i mitt liv så skulle jag bli inlagd.

 När jag kom hem på kvällen berättade jag först i telefonen för mamma, hon sa åt mig att berätta för min pojkvän. Han sa inte mycket efter det. Men han är noga än idag med att kolla så jag äter och inte trillar dit igen.

Hösten 2005 efter en middag med kurs kamrater skulle vi på krogen. Jag hade dock inte hunnit börja dricka utan skulle vänta tills vi kom ut. Då svimmade jag återigen i krog kön. Jag fick gratis skjuts hem (trotts att jag skulle sagt till om att jag skulle åkt till sjukhuset, men jag blev rädd för att bli tvångsinlagd).

Här kom brytningen nu började jag släppa på allt. Jag mådde sämre än någonsin började dra mig undan mina vänner och stänga in mig i lägenheten. Jag mådde fruktansvärt dåligt psykiskt. Under julen det året uppsökte jag en läkare satt och pratade och då brast allt. Jag berättade om allt, han fick mig att berätta så långt tillbaka som 10 år och konstaterade att det var det som låg till grunden för det hela. Jag fick tunga antidepressiva tabletter. I och med tabletterna började jag dessutom äta igen, mycket och helst det jag inte skulle äta. Jag skämdes när jag åt och jag skämdes när jag inte åt. Jag gömde godis och mat.

Vi skaffade bil och jag började köra överallt. Inte ens när vi fick valp rörde jag på mig ordentligt. Jag hade ursäkter om att valpen inte klarar för mycket etc. Dock slutade jag med detta den 1 Januari 2007. På väg hem till Umeå från Mamma, krashade jag bilden mot mitträcket. Det hade kommitblötsnö och det hade fryst på och blivit underkylt. Polisen konstaterade att det inte fanns mycket jag kunnat göra, dock hade jag lyckats minska skadorna. Hade jag inte varit en van bilförare hade det troligtvis slutat fruktansvärt illa. (Bilen gick inte att laga igen, bakvagnen var upptryckt så den var skadad för mer än dens värde). Efter det har jag nog inte kört bil så mycket, men jag har lärt mig min läxa. Men skulden över att förstört pojkvännens bil och nästan dödat min lillebror, hund och katt, gjorde det året till det sämsta och jag började tröstäta. Jag kunde trycka 5 snickers om dagen ibland det dubbla. (Jag började gömma mitt ätande).

Det hade dessutom gått ett år med de antideppresiva tabletterna och jag mådde bättre, men jag kände inte igen mig längre. Jag såg inte ut som tidigare. Jag hade gått upp fruktansvärt i vikt. Jag bestämde mig för att det var dags att sluta..

Jag ville prata om mina problem i stället, och ta tag i mitt liv. Men jag hade blivit skygg och osäker under den perioden och hade inte lika god kontakt med mina vänner. (några har jag fått tillbaka som tur är, andra vet jag inte om jag fått tillbaka eller om de pratar av artighet ). Jag började inte genast gå ner i vikt, men jag hade beslutat mig för att glömma det som varit och blicka framåt. Som läkaren sa, det som har varit ska begravas och titta framåt saker kan bara bli bättre.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Hetsätning
Sockerberoende
Överätning
Anorexi
Bulimi

Matmissbrukare
Sockerberoende
LCHF
GI
Låg Kalori dieter
Tallriksmodellen
Övriga

Recept (mina favoriter)
Kokböcker
Bloggar
Hemsidor

Kost
Häsla
Träning
Missbruk
Anhörig/Medberoende

Livsmedel
Kryddor & Örter
Kosttillskott
Vitaminer
Mineraler
Livsmedelsintolerans
Övrigt

Kostersättning
Tabletter
Operationer (en sista utväg)