Jag har fått frågor angående det här med att jag har haft ätstörningar, (berättade om det i mina inlägg hur allt började 1, 2, 3, ) Jag vet dock inte exakt när det började, det är något mitt medvetande har förträngt.

Men jag har haft alla tre bulimi, anorexi och hetsätning.

Bulimi var en relativt kort period  och något som jag idag är helt frisk från. Däremot är mina kräkreflexer känsliga idag vilket gör att det kan gå illa om jag sätter saker i halsen. Jag har inget mentalt kvar heller med att vilja spy efter att jag har ätit.
Jag fick Bulimi, varöfr vet jag inte. Men troligen som de andra att straffa mig själv och gå ner i vikt. Jag åt mängder jag åt lite, spelade ingen roll. Efter att jag ätit känndes det som att hela världen visste och såg ner på mig för att jag som var så tjock tröck i mig en massa mat. Det slutade med att jag stoppade fingrarna i halsen.  Då släppte ångesten temporärt, och till nästa gång jag skulle äta hade den försvunnit. Men efter at tjag ätit kom den hela tiden tillbaka. Med ren viljekraft och ett otroligt stöd från min pojkvän, tog jag mig ur detta beteende. Men det var itne över.

I stället gick det över i självsvält. De gånger han jobbade kväll, kunde han inte kontrolera om jag åt, då lät jag bli. När vi åt så åt jag ytterst lite, så det inte skulle märkas. Jag kunde helt utan förklaring slänga maten jag hade på tallriken och sa att jag inte var hungrig.
För att dämpa hungern drack jag en mängd te utan nått i. Det dämpade kurren och jag kunde fortsätta. Jag såg inte mig själv i spegeln, och glömde äta eftersom ajg hade viktigare saker att göra. Jag straffade mig själv och tyckte inte att jag förtjänade att äta. den enda tanke som snurrade i mitt huvud under denna tid var att ju mer magen kurrar desto mer fett äter den av kroppen. Det blev som ett mantra som jag rabblade fö rmig själv hela tiden. Min vändning ur detta kom efter att jag svimmat tre gånger på 15 min och hamnade på sjukhus 24 h. De tog tester och jag fick prata med psykolog som konstaterade att när jag stressar äter jag inte. Han gav mig ett val fortsätt på samma sätt och dö, eller ta tag i maten. Skulle det hända igen att jag svimmade inom 6 månader och kom till dem riskerade jag att bli inlagd, speciellt om jag vägde mindre.  Det hände igenom inom 6 månader, men jag åkte aldrig dit, utan åkte hem och var livrädd för att bli inlagd.  (troligen led jag av anorexi under en period tidigare i mitt liv innan bulimin, när jag kommit ur en jobbig sittuation med mobbning)
Jag kommer aldrig bli frisk från dessa tankar. Jag kommer alltid leva med mina anorexi demoner. Den enda glädjen är att jag själv är medveten om det, min omgivning också. Däremot har jag lätt att falal tillbaka när det är tung och jobbigt. Dock har inte återfallen varit så djupa att jag har fastnat igen. Men frisk kommer jag aldrig bli, jag måste i stället försöka hantera kännslorna och ångesten när den kommer, gärna långt tidigare. Det är inte alltid lätt, men mina nära och kära hjälper till så mycekt de bara kan.

När jag fick ett uppehåll med anorexin och inte längre var djupt nere i det, utan hade börjat äta normalt igen. Så blev jag depprimerad i stället. Jag fick tabletter för depprisionen som jag tog under ett års tid, sen sa jag ifrån. Tabletterna komm med en vän som han delade med mig. Hetsätning. Jag åt utan stopp, jag kunde äta 15 snickers under en dag. Jag gömde alla godispapper och kvitton på att jag köpt dem. Så snart jag köpte godis skulle det bara ta slut. inget fick finnas kvar. Samma sak gällde vanlig mat. jag kunde gluffsa i mig enorma mängder. Jag åt upp mig över 30 kg på ett år.
Till slut började omgivningen se det, de såg hur mycket jag vägde. Några försökte säga det till mig, men det blev bara fel och jag blev ännu mer ledsen och åt lite mer.  Men så hände nått och jag såg mitt sanna jag i spegeln och undrade hur det kunnat gå så långt. Varför hade jag inte lyssnat när de sagt till. Jag kollade upp mina tabletter och såg att de kunde medföra viktökning. Så jag slutade med dem. De hjälpte inte åt något håll. Jag vägde mina bastanta 115 kg och fortsatte äta under ett års tid. Sen kom vändningen med flytten och bo själv igen. Först då började jag gå ner i vikt igen.

I dag äter jag inte på det sättet längre. Dock ska sägas att sen jag flyttade och gått ner i vikt har jag haft perioder då jag hetsåt. Men inte konstant. Hetsätnignen är lika svår som anorexin att bli av med. Dessa två kommer alltid slåss inom mig, på något sätt ahr jag börjat skapa balans. Jag har börjat lära mig hur jag ska äta. Jag vet att itne maten försvinner till dagen efter. Den finns kvar. Samma sak med godis och sådant onyttigt (jag vet jag ska inte äta det). Men oavsett, så har jag lärt mig att bara för att det finns hemma behöver man inte vräka i sig allt på en gång.

Anorexin och hetsätningen kan jag nog aldrig bli helt frisk från, de lurar där i bakhuvudet. Däremot måste jag hålla mig allert på varej liten grej och se till att jag inte hamnar där igen. Jag har lärt mig att se tecknen, och akn hindra dem i tid. Men det är en psykisk kamp som är tung. Tanken på att jag inte är ensam hjälpe rmycket och veta att jag får stöd är en tröst. Men det är inte alltid så lätt att be om hjälp nä rman behöver. Ibland är det lättare att bara vara tyst. Men jag har klarat det och jag har någon som vakar över mig.

Den här kosten och min hälsosammare viktminskning gör att det blir allt lätare psykiskt att hantera dessa kännslor när de kommer. Men de kan även försöka skynda på mig speciellt anorexin, genom att jag hamnar i tänket att det går snabbare om jag slutar äta. Det är dock fel
Nu har jag en hälsosam syn på maten, och jag vet att anorexin blir allt mer avlägsen ju bättre jag mår psykiskt.

Så jag skulle vilja klassa mig själv som frisk från dem, även om de aldrig kommer försvinna helt. De har helt enkelt blivit en del av mig. En del so mjag är medveten om. Jag vet att jag slutar äta när jag har det stressigt och jobbigt. Jag vet att jag hetsäter när jag är ledsen. Det gäller bara att finna en balans.

hoppas denna text kan hjälpa någon, eller svarar på alla frågor. Annars får ni försöka fråga igen.