Trotts abstinens i 3 år.

Trotts att jag varit abstient från mitt matmissbruk i 3 år, är jag inte en hel människa. Jag har fått skov emellanåt det erkänner jag. De har varit olika långa och betett sig på olika sätt. Men dessa skov har jag sett som lärdomar för mitt tillfrisknande. De har även visat mig var jag fortfarande behöver jobba med mig själv.

Mina skov har hjälpt mig och påtalat att även om jag har varit abstienent i 3 år är jag inte hel ännu. Jag måste jobba med mig själv och anledningarna till att jag äter. Jag måste vända de dåliga vanorna jag har, till något positivt.

Är ni abstinenta eller på väg in i abstiensen kom ihåg att ett skov inte behöver vara något negativt, något som gör att ni inte kan bli friska. Det är fel. Ett skov ser jag som kroppens och matmissbrukets sätt att visa dig på vad du har missat och vad du behöver arbeta mer med för att uppnå ett långsiktigt tillfrisknande.

Därför är det bra om ni skriver ner när ni fått skoven, vad som har hänt under dagen och hur det har påverkat er känslomässigt. Gör det varje dag, som en dagbok, då när det väl händer kommer ni automatiskt skriva om just det som utlöste återfallet.

Denna insikt är ett av dem som var avgörande i mitt beslut att inte läsa till beroendeterapeut ännu. Jag är redo för utbildningen och studierna, men jag är inte redo att ta mig ann arbetet som sker efter utbildningen. Arbetet med att hjälpa och vara ett stöd, arbetet med att lodsa den beroende i sin väg mot abstinens.  Jag är inte redo att göra det arbete som kommer efter utbildningen.

Detta är en av anledningarna till att jag genomgår KBT metoden (självhjälpsprogram) för att gå ner i vikt. Jag vill jobba med det där underliggande, de orsaker som gör att jag har mina hetsätningar och hur jag ska göra för att förhindra dem från att komma tillbaka.

Det är en helt ny väg att gå men det känns väldigt bra. Jag har även börjat bygga upp min självkänsla och snart kommer jag vara en ny hel människa inte bara i mitt ätande, men även i min självkänsla och i mitt självförtroende.

Beroenden kommer sällan ensamma.

Jag är nog arbetsnarkoman, eller rättare jag är en arbetsnarkoman. INgen kännsla är så skön som att gå o lägga sig efter en dags arbete, där du har fått jobba gärnet och du har sett resultat.

Jag älskar att känna mig helt utmattad närjag kommer hem från arbetet, och på helgerna längtar jag nästan tillbaka till arbetet.  Då spelar det ingen roll vad jag jobbar med, jag älskar allt arbete.

Lite skrämmande egentligen, även om jag vetat om det så vet jag att jag är mer eller mindre arbetsnarkoman. Inte så att jag har prestationsångest. Men jag sattsar alltid 120 % eller mer. Så risken finns för utbrändhet. Men jag tycker det är roligt.

Frågan är väl hur bra det är i långa loppet, dels hur länge orkar kroppen arbeta hårt? Hur länge orkar jag själv med det?. Vad behövs för att jag ska få nya utaningar? Kommer jag lessna på arbetet när jag har lärt mig allt som går att lära sig?

Ja det är mycekt som jag bör ta mig en tanke på. Som jag nog behöver funadera över, om det är så att jag är arbetsnarkoman (även om jag inte har prestationsångesten och inte tar hem arbetet på min fritid).

Kanske är jag inte arbetsnarkoman utan bara gillar att arbeta. Ska läsa lite om det och se vad jag kan luska ut för nått om det hela. finns det kanske någon där ute som läser och som har egna erfarenheter och vill dela med er, då får ni gärna göra det här i en kommentar eller via ett mail:  mnl.blogg@gmail.com

(just nu har jag hoppat in och jobbar då en av tjejerna är sjuk, så jag börjar kl 6 i morgon bitti, så lite får jag jobba under semestern i alla fall. Skönt att få in lite mer pengar.

KBT hjälper överviktiga

Det här är verklgien något jag tycker man ska puscha för. En matmissbrukare behöver ta tag i det som är problemet med varför de äter. Oftast är de inte medvetna om det själva, men då kan KBT - terapi vara något för dem. (jag har beställt boken och ska prova)

KBT terapin handlar om att förändra sitt sätt att tänka och betee sig i olika sittuationer.

Jag tror att denna metod är något som kan hjälpa många och som nog har hjälpt många.

Jag tror på det här och tänker läsa boken, och se om det knaksne kan hjälpa mig, för jag vet att jag måste ändra mitt sätt att tänka och betee mig runt maten jag äter.

För er som är osäkra kanske detta är något som hjälper er. Det finns idag många KBT terapeuter, prova att ta kontakt med dem för att se hur det hela funkar. (ni kommer få lite länkar i slutet på inlägget)

Jag tror på KBT just för att det förändrar mittt sätt att tänka och handla, men framförallt för att det på ett sätt tvingar mig att öppna ögongen och leta på djupet.

Jag ska läsa mer om detta inte bara nu, utan framöver också, helt klart något jag vill ha i bagaget till den dagen jag är redo att hjälpa andra.

Expressen skriver idag om detta i sin nätupplaga och har även länkat till Stahre metoden som de berättar om i sin artikel.

EXpressen:  Så rasar du i vikt- utan att träna.
Lisbeth Stahre : Stharemetoeden

insikter.

Har suttit och funderat på vad jag egentligen har och kommer ha svårast att sluta äta, när det kommer till mitt missbruk. Vad jag har sitter djupast.

Det sitter mest i kolhydraterna. Inte i det här med socker, där kan jag sluta. Men jag fastnar i det lika lätt, så det är fortfarande ett beroende som sitter i för alltid.

Men det jag får svårast med, är nog det hr med pasta ris och vitt mjöl, speciellt vitt mjöl och bröd som är svårast för mig. Mycket därför att de är produkter som är en stor vana en stor del av vardagen och har alltid varit det. Mer eller mindre all mat vi gör innehåller sådana produkter, och då är det inte konstigt att man skaffar sig ett beroende. Att jag dessutom kan äta det bara för att äta det är en helt annan sak.

Men mycket ligger nog för mig i att bryta vanans makt. Och att orka gå igenom avgiftningen när det rinner ut ur en. (här har jag fördelen med att jag redan gått igenom den till stor del, då jag ätit LCHF kost under en längre tid).

Men det är lite skrämmande egentligen att finnas bra alternativ till dessa, (har man då dålig ekonomi och en familj kan detta vara fruktansvärt svårt). För mig handlar det mest om att acceptera att jag inte kan äta det, för att jag överäter dem.

Jag måste även inse att när de är ute ur systemet är det viktigt att de aldrig kommer in igen. Jag måste alltså sluta leva med något sådant för livet. Samtidigt skulle det hjälpa på andra plan för mig.

Tårta, kan jag inte äta om jag slutar med vitt mjöl (den med tårtbottnar).
Jag kommer inte äta pajer mera, inte äta en massa såser som är dåliga för mig (om jag inte finner alternativa vägar till redning, som att lära mig att använda arrowrot).
Mycket av allt det där söta och sockrade kommer försvinna ur min kosthållning om jag hoppar över och utesluter vitt mjöl ur mitt liv. (Jag har redan bestämt mig för att skylla på allergier och överkänslighet.
Då är det ingen som ifrågasätter om jag hoppar över produkter med mjöl i. (undrar om jag får äta glutenfritt? ska ta o kolla upp det).

fast jag skulle kanske inte få äta, tacos heller, då de mjuka tortilla bröden innehåller mjöl, men jag får hitta alternativ till det också.

Har ni tänkt på hur mycket som egentligen innehåller mjöl, hur beroende vi är av det i matlagning.

Jag tror att jag ska börja här med min kosthållning, att få ut allt vitt mjöl ur kosten, ska läsa sockerbomebn och den sockerfria kokboken, för att se vad som finna för allternativ till mjöl i olika former.

Var ligger ni i erat beroende? Vad har ni svårast att leva utan för resten av erat liv? Skriv ner det och se vad ni kan finna för alternativ till det ni har svårt att leva utan. Det är en bra övning för att starta tankeverksamheten kring beroendet.


Var finns hjälpen, då man inte vill stå själv.

Många har funderat på det, och många undrar fortfarande på var hjälpen är.

Det finns många ställen att be om hjälp, det hela är att finna det som är rätt för dig. Med tanke på att många vill och behöver hjälp för att de idag inte klarar det själv, sitter jag just nu och letar efter olika sidor på nätet där man kan finna hjälp. Olika enheter både privata och inom landstinget. Men även grupper för den som vill vara anonym.

Så jag hoppas att jag ska ha en bra början redan i kväll med länkar och kort berätta om de olika ställen dit man kan vända sig.

Jag kommer göra en länksida och så kommer jag ge varje "enhet" en egen sida där jag berättar om dem och var de finns.

Det blir en början som kommer uppdateras så ofta som möjligt. Om ni sedan har sidor ni tycker saknas, så är det bara att säga till så kommer de att läggas till.

Fetma ett världshälsoproblem som kostar samhället.

Hur många gånger har ni inte sett den rubriken? Läst i tidningar som aftonbladet och expressen att WHO anser att det är en av världens dyraste folkhälsosjukdomar. Att det kostar samhället miljoner att åtgärda de hälsorelaterade problemen som uppstår i samband med kraftig övervikt (ett BMI över 30).

Har ni också följt alla dessa förbannade diskussioner där de kastar skit på feta och överviktiga, där de klankar ner och vill ha fängelsestraff etc. mot matmissbrukare då de tydligen inte kan äta rätt. Att de inte kan lära sig att äta sunt och motionera. Att de är odisciplinerade och inte bryr sig. De sitter där på sofforna och bara äter och äter, blir fetare och fetare.

Kommentarer som
"Ska du verkligen äta det där?"
"Det är inte som någon tvingat idig att äta tills du blivit så fet"
"det finns inga kläder här för sådana i din storlek"
"ser ni hur stor hon är så sitter hon här på fiket"

Har ni läst alla dessa förslag på lösningar som kommer och som sedan klankas ner, t.ex. höjda priser på den form av mat som anses bidra till hälsofaran. Men då är det diskriminerande eftersom inte alla har problemet. Förslag som skulle kunnat vara till hjälp för att motverka hälsoproblemen och minska samhällets kostnader klankas ner och förstörs. Man blir då styrd av lagar och regler. Men varför inte? Varför finns det inte skatt på t.ex. godis.? Varför inte höja priserna. Varför inte göra det mer svårtillgängligt.

Jo för då drabbas dem som inte har nått problem.

Med tanke på hur mycket samhället ser oss feta som ett problem, finns det förvånansvärt få ställen där du kan få hjälp. Du går till läkaren, får gå till en dietist som inte vill göra sitt jobb. Som inte vill ge sitt stöd och som inte är till tröst när du misslyckas. Du får snarare stämpeln fet och lat utan disciplin.

Du får gå tillbaka till läkaren som skriver ut bantningspiller, som hjälper en bit, så slipper du dem och du börjar åter gå upp i vikt.

Det blir tal om operation och du får ner 2/3 av din vikt, men så börjar det vända (talet på dem som inte lyckats hålla sin vikt efter en magsäcksoperation är skrämmande stor).

Återigen gör du fel, du äter inte rätt, du är lat och odisciplinerad.

Varför lyckas då inte allt det här som kostar samhället pengar. ?

Jo för ingen tar tag i det verkliga problemet. Ingen tar tag i missbruket. Det finns för få i Sverige som vet hur det är att vara missbrukare och som kan ge det rätta stödet. Det finns inte tillräckligt mycket hjälp som personer kan få, med den mentala biten. De behöver avgiftas, de behöver stöd och uppmuntran när de misslyckas. De behöver hjälp med att finna det som funkar för dem. De behöver någon att vända sig till när det är jobbigt, när missbruket kommer tillbaka. De kan inte styra sitt ätande, det är något de gör ofrivilligt. Kommentarer från samhället om hur fel det är gör inte saker bättre. Det snarare stjälper än hjälper. Varför finns det ingen som skriver om förslag till lösningar på problemet?

I stället för att klanka ner på de feta, i diskussioner under alla artiklar, varför skriver man inte förslag på lösningar Motiveringar och tips.

Varför inte hjälpa med att finna en lösning i stället för att bara försöka minska hoppet för ett tillfrisknande.

Jag vågar påstå att 80 % av dem som är feta, lider av någon form av missbruk när det gäller mat, De vill inte vara stora, de vill motionera och gå ner i vikt. Men de vet inte hur de ska göra för att få hjälp med sitt missbruk.

Många söker hjälp och får dörren slagen i ansiktet.

I stället för att lägga tid och energi på att klanka ner på feta genom artiklar, tala om hur dåligt det är för världsekonomin, Varför inte skriva om lösningar, lyfta fram de personer som jobbar för att hjälpa med det. Varför inte motivera till att söka hjälp och stöd för att nå långsiktigt resultat. För att lära oss och stödja oss när vi vill byta livsstil.

Hjälp oss, motivera oss, ge oss tipps på lösningar och gör hjälpen mer lättlillgänglig.




Varför äter jag?

Har suttit och tänkt på det varje gång jag gått till kylen idag (har inte ätit något).

Men Varför har jag ätit, Varför har jag mit tmissbruk?

Det finns nog inget enkelt svar egentligen, inte ännu. Men några reflektioner har jag gjort.

Oavsett humör har jag alltis gett kroppe godsaker. har jag klarat något har jag gett mig själv godis som beröm. Har man varit glad och firat har man ätit. Är man ledsen får man mat, är man uttråkad äter man.

Jag har gjort det här så länge och ofta att det idag går på auto för mig. Jag tänker inte, jag börjar innan hjärnan registrerat sinnesstämningen. Idag hr jag varit tvungen att fylla tomrummet med något annat. För jag har inte haft godis och kakor att fylla det med.

Jag måste försöka komma underfund med allt detta och verkligen gå ner på djupet till varför. För det här ovan är bara en liten skrapning på mitt missbrukar problem. Det finns något mer och jag ska finna det.

Varför äter jag egentligen ? Vad ligger under ytan, under  sinnestämningen?.

Har ni funderat på det här ?

Att jämföra sig med andra.

För en som är matmissbrukare är detta en del av vardagen. Det spelar ingen roll vilken form av matmissbruk du har, du jämför dig alltid med andra människor. Det kan vara en kändis, en nära vän, en familje medlem eller bara någon som du ser på gatan. En matmissbrukare ser bara sin egna misstag i andra människor och tror att alla är perfekta.  Vi gör alt för att finna det vi i våra ögon ser som lycka.

Att sluta jämföra sig med andra är det svåraste som finns. Jag har börjat lära mig och insett att jag måste sluta. Men från det är steget till att faktiskt göra det långt.

Jag vet att bara för att någon annan går ner 30 kg på att inte motionera och äta fett och massa mat hela tiden går ner i vikt, gör inte jag det. Bara för att någon annan går ner 10 kg på 2 månader behöver det inte betyda att jag gör det. Men gör jag det inte ser jag det som ett misslyckande.

Jag har gått ner en massa på två år. Och det är jag nöjd med. Jag har kvar att gå ner men för att lyckas måste jag sluta se till vad alla andra gör. Jag har kommit så långt att jag vet hur jag ska äta för att stå stilla i vikt och må bra. Men jag har inte funnit hur jag ska göra för att gå ner i vikt.  Jag jämför mig med andras resultat och sätt att äta och lyckas. Jag ser inte mina egna framsteg. Jag ser inte det jag själv gjort.

För att kunna komma vidare måste jag lära mig det här. Att inte jämföra mig med någon annan. Det här är för mig första steget till insikt. Mitt första steg för att lyckas med det jag tagit mig för. Nu ska jag bara ta steget till att inte jämföra mig med andra, och bara gå min egna väg. Det är svårt men man får ta små steg så lyckas man. Allt handlar om tålamod, när man ska göra stora förändringar.

Att stå emot den röda hunden.

Den röda hunden. Vad menar jag med det ? Inom missbrukar språk kallas själva beroendet den röda hunden, den röda vargen eller liknande. Medans tillfrisknandet kallas den blåa hunden. Lite som yin och Yang. Man vill att den blåa hunden ska besegra den röda och det är det man kämpar för.

I går fick jag reda på att mitt kontrakt med arbetsgivaren blir uppsagd från den 6 juli (två veckors uppsägningstid). I samma andetag kom det fram att de gärna ser att jag börjar jobba igen den 27 juli. (inget är skrivet). Men nu är det så att jag jobbar för ett bemanningsföretag, och blir jag uppsagd kommer facket till 80 % säga nej till att jag bli anställd för företaget igen. Detta då jag enligt lagen inte får komma tillbaka till samma bemanningsföretag inom 12 månader efter min uppsägning. Så nu sitter jag som på nålar, med att försöka finna något sätt att hindra att det blir så här. Jag trivs på arbetsplatsen jag är nu och älskar verkligen jobbet jag gör. Men just det där med att inte veta om jag kan komma tillbaka på grund av att jag blev uppsagd tar på nerverna.

Så därför hamnade jag direkt i gamla ovanor. Jag tog till sockerkaka, för att dämpa ångesten. Men det hjälper inte eftersom jag fick ny ångest för att jag åt sockerkaka för att trösta mig själv.

Men nu vet jag till framtiden att detta är en sådan sak som kan utlösa mitt överätande. Något jag måste lära mig att hantera. Stressiga saker som innebär en osäkerhet för min egen framtid. Att jag inte har någon kontroll över sittuationen. Jag måste lära mig att hantera tråkiga nyheter och acceptera att allt inte hela tiden blir som man tänkt sig.

Ni som läser ska få ta del av en övning.
Skaffa en liten bok, så snart ni får den här känslan, skriv ner den, skriv även ner vad ni åt. (om ni åt, shoppade ni skriv ner hur mycekt ni handlade för). Det är jobbigt i början, men till slut får man rutin på det.

Jag vet att det kommer att ordna sig för mig, men när jag fick beskedet så blev det verkligen upp och ner vänt. Hela världen känndes som den gick under. I dag har jag tagit tag i det genom att ringa min gamla arbetscoach och frågat om det funkar så här om oddsen verkligen är så stora, eller om han och arbetsförmedlingen kan på något sätt hjälpa mig tillbaka då jag blir uppsagd på grund av arbetsbrist. OM facket går emot att jag börjar jobba för Kellys igen. Jag vill ju gärna fortsätta under hösten på Procordia eftersom jag trivs så fruktansvärt bra i mitt arbetslag och på arbetet.

I dag är jag däremot hemma, då min hosta blivit värre och jag dessutom snorar. (det är inte så smart om jag är med och gör pajer till svenska folket när jag är så, vore tragiskt om man smittade någon, så jag får faktiskt inte jobba nu trotts att det bara är en förkylning. Men bra och säkra regler för konsumenterna).

Vad ska jag göra udner mina två veckor hos arbetsförmedlingen då? Tja vänta och se vad som händer med jobbet. Och så kommer jag sitta och skriva en massa till bloggen. Då har jag tid att fixa allt som jag ligger efter med.

Men gör övningen ovan. Det är ett bra sätt att se hur man reagerar i olika sittuationer och vad man ska jobba med. Föröska finna lösningar på så man inte stoppar saker i munnen.  Jag ska försöka jobba med det här. (jag ska börja med att läsa en tidning jag fick hem om Personlig utveckling och psykologi). Ni får en summering senare med bild på tidningen.

Matmissbruket VS Mig (0-1)

Måste ju bara berätta detta. Jag har kommit ett steg på vägen och lyckats överkomma en av mina stora triggare för mitt matmissbruk. Något som jag tidigare har kunnat överäta, men som jag idag blir nöjd av efter bara några bitar. Vad är det då?

Jo Pizza från Pizzerian. Jag kan inte idag äta en hel pizza (förr kunde jag trycka en hel själv, + lite till från andra). I dag äter jag 1/4 av en pizza till middag (resten får jag spara eller ge till någon annan). Äter jag en American Pizza, klarar jag inte riktigt så mycket.

Hur kommer det sig då ? Jo mina naturliga hungerskänslor har kommit tillbaka och jag äter långsammare. Jag tar god tid på mig så att huvudet och kroppen hinner säga ifrån.

Jag tar 1/4 pizza, äter med kniv och gaffel , gärna salladen också. Så när jag ätit färdigt väntar jag 10 min för att se om jag verkligen vill ha något mer. Det vanligaste är att jag inte vill det.

För mig är detta en jätte seger, då pizza tidigare varit en av mina stora fällor. Så för mig är detta en seger. Över en bit, men jag har några kvar att slå som är dessto svårare att slå. Men dem kämpar jag vidare med ett tills de är besegrade. En sak i taget innan vi går vidare.

Samma sak gäller er, bekämpa en sag i taget, då får ni ett långvarigt resultat som dessutom är lättare att hålla. Kampen blir lättare och lättare ju mer ni tränar på det. Men kom ihåg att när ni bekämpat ett monster, var fri från det i minst 6 månader innan ni provar det igen. Hellst ska ni inte gå tillbaka och äta det ni tidigare haft problem med. Så som jag gjort med pizza, det är lite som att leka med elden. Det är så lätt att få ett återfall. Jag har varit fri från det länge, men äter det inte ofta. Då jag vet att risken för mig att börja överäta det igen är stort.  Hellst tar jag bara en sallad när andra äter pizza. Hitta utvägar till det som ni vanligen gjorde. Som vid fikat me vännerna, ta med frukt så frestas ni inte att köpa chokladkakan till kaffet. Ät sallad när de andra äter hamburgare och pizza (detta är jätte svårt de första 6 månaderna, men är ni bestämda vet jag att ni klarar det).

Våga tacka nej, när ni blir bortbjudna. Det är inte fel, vill ni inte säga sanningen eller känner ni er inte redo för att göra det, så kan ni dra en vit lägn som att ni blir dålig eller allergisk av det.  Alla sätt är bra.

Det är ni som bestämmer över det som går över era läppar, det är bara ni som kan stoppa saker i er, ingen tvingar er. Jag har bara bemötts av beundran och respekt nä rjag tackat nej till något jag vet att jag har svårt att äta.  Det är ni som styr ingen annan.

En matmissbrukares liv kommer snart.

Jag har nu börjat på allvar med skrivandet om min hetsätning. Men inte bulimi och anorexin, de var så små delar av mitt liv och det finns redan så många som behandlar det.

Däremot kommer jag skriva mer om mitt själva matmissbruk. De senaste månaderna har jag insett att jag missbrukar så mycket egentligen. Inte bara godis och kakor. Jag överäter mjöl produkter som bröd (nu har jag haft ett längre avbrott och kan för tillfället kontrolera detta). Jag överäter dessutom fett och det är inte lite. Jag kan ta en smörgås bara för att få ha riktigt smör på den. Många säger att det är kombinationen smör och bröd som gör dig tjock. För mig är det att jag äter för mycket av båda. Jag kan nämligen ta en ostbit bara för att få bre på smör på den.

Jag har nu kommit till det stadiet att jag orkar skriva mer om mitt matmissbruk och min väg till tillfrisknandet. (jag har väen börjat med en berättande version som går så långt tillbaka som till min barndom. Den är udner bearbetning och första dele kommer snart).

Jag tänker berätta om skammen man har, hur man ljuger och smyger när man är i matmissbruket. Hur det påminner om en narkomans och alkoholists beteende. Hur det är brottsligt och att det kan starta tidigt.

Men framförallt, En matmissbrukare kan du inte plocka ut från en folksamling. Du finner henne/honom inte bara för att hon/han är tjock, fattig eller rik. Nej det kan faktiskt vara den där grannen som verkar så himla glad och uppåt hela tiden och som alltid har ett vänligt ord över till dig när ni möts i trapphuset eller över stacketet. Det kan vara den där hälsosamma människan som du er upp till och som gör att du får dåligt samvete nä rdu köper hem en påse bullar. Det kan vara dne blyga flickan ni möter på vägen från skolan. Vem som hellst oavsett levnadsförhållande.

En matmissbrukare är inte alltid tjock, fet eller överviktig utan kan vara normalviktig utan att köra fingrarna i halsen.

Är ni missbrukare vill jag tala om en viktig sak. Skulle ni få ett återfall är det inte hela världen. Det är snarare bra. Skriv ner det så ni kommer ihåg det. skriv vad ni gjorde den dagen hur ni kände er då det skedde. Återfallen för en matmissbrukare är en lärdom, en sak de har missat och som de behöver arbeta med mera. Ett återfall är ett stort steg till tillfrisknandet.

Ni kommer få läsa mer om matmissbruk här och huvudsakligen om Överätande och hetsätning.

Jag är äntligen redo att dela med mig till er fullt ut. om skammen om kampen om återfallen om vardagen och försöket att blibåde frisk och i mitt fall att få en normalvikt.

ni ska få självhjälpstest, både rent från sockerberoende, men även matmissbruket, jag kommer dela med mig av saker jag läser och mina egna erfarenheter.

Men glöm inte:

Du kan ALDRIG skilja ut en matmissbrukare ur en folksamling.

Matmissbruken går sällan själva.

Känner så igen mig själv i det här. Det är sällan som ett missbruk kommer själv, som du säger, har du en gång fått anorexi går den gärna oftast över till både bulimi och överätande. (Det var det som hände mig).

Att vara medveten om beroendet gör att det blir lite lättare att klara av det. Man måste acceptera att beroendet finns där och man måste lära sig att leva med det. För mig som dessutom är överviktig och av fysiska skäl vill gå ner i vikt så får jag försöka ta det lite lugnt.

Jag måste lära mig att äta igen. Att äta rätt. Vad är då att äta rätt ?

Jag vet inte. Det enda jag vet är att det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Så därför börjar jag om. Inga dieter eller sätt att lära sig att äta. (just nu blir det för mycket för mig, med vad man får och inte får äta). Därför gör jag just nu, tills jag mår bättre psykiskt och inte är så stressad över att gå ner i vikt längre. Jag kommer äta det jag vill men inte hela tiden. Jag kommer inte heller äta lika mycket som förr.

Tex i går åt jag en Pizza, Men det gick inte fort, blev en fjärdedel till lunch och en fjärdedel till middag. (så tappade jag resten i golvet, så det fick kastas). Me jag blev mätt på det, mycketeftersom jag hade en grönsallad till.

Jag behöver finna ut hur jag ska äta. Och det tar tid. Jag måste även bygga upp min självkänsla för att må bra med mig själv.

Just eftersom jag har sådant så orkar jag inte lära mig att äta efter ett visst mönster.

Men jag har provat och jag har kommit fram till en hel del saker faktiskt. Och jag har lärt mig saker om mig själv.

GI och LCHF är jätte bra för mig när jag ska hålla vikten, och visst mår man bättre av maten. Det är inte så svårt. Men jag verkar ha ett beroende av fett, för jag verklgien vräker i mig närjag äter kosten. Alltså finns risken för att mitt överätande ska slå till igen, och jag vill inte tappa kontrollen över det igen. (så här känner jag, många överätare känner sig hjälpta av lchf och det funkar super för dem).

Kan jag rekomendera dessa sätt att leva på? JA. Men inte som en kvick viktnedgång, Ska ni leva efter GI eller LCHF så ska ni göra det fullt ut, och då blir det inte att se tillbaka. De är två livsstilar, jag personligen har inte det engagemanget att ge just nu. Så därför väntar jag lite med det. (men det kommer ändå in recept och saker från de kosterna i mitt ätande).

Nu ska jag försöka lära mig att äta mindre portioner och oftare. Ta längre tid på mig när jag äter. Men framförallt äta det jag tycker om och trivs med. med andra ord vill jag ha korv äter jag korv.

Dessutom har F lovat att hjälpa mig med lite bilder på mig själv. Så jag får lite flera till bloggen, och så jag kan ta nya allt eftersom jag går ner. (detta skapar motivation).  Det är just nu det som jag saknar mest av allt. Jag saknar motivationen och det där med att det är roligt. Så då tar jag lite bilder så kan jag se framstegen själv.

Boken jag använder som stöd tänkte jag göra som så här med. Eftersom den inte finns i bokhandeln längre, så tar jag en bild på den och ni får uppgifter om den. Då kan ni hålla utkik efter den på internet och i antikvariat. Det är självhjälpsprogrammet om matmissbruk, det är många som har frågat om det. Så jag tänkte försöka med det. (dock kommer det inte förrens i morgon, eftersom F kommer hem i kväll).

Planering

Jag måste bli bättre på att planera min mat och mina måltider under veckan. Inte för att jag ska hålla vikten och gå ner. Nej faktiskt bara för att se till så jag äter alla mål mat om dagen.

Som ni vet ni som läst min blogg länge har jag haft anorexi. Detta sitter kvar och gör sig påmind när jag inte gjort lunch eller liknande. Jag kan lätt hoppa maten, eller så gör överätaren sig påmind och jag äter något jag inte borde. Så det är en balans gång. Därav är det viktigt för mig att planera min mat under veckan. Men det är svårt. Lätt hänt att man skyller på att det inte finns tid till det. Men egentligen tar det så lång tid ? Nej. Jag gör egentligen inget på dagarna annat än att jobba. Sen mer eller mindre sitter jag (utom när jag är ute med hunden). Så varför ska det vara sås vårt att planera in sina måltider. Då kanske det skulle bli billigare med mat under veckorna också.

Så ja jag måste bli grymt mycket bättre på att planera mina måltider under veckorna. Då får jag garanterat i mig maten jag behöver och jag hoppar inte över eller byter ut maten mot dåligheter.

Det här är största anledningen till att jag måste planera min kost. Men det är svårt och det tar ett tag innan man får rutin på det hela. Men det kommer nog så småningom. Det gäller bara att sätta sig ner och bestämma sig.  Gör någon av er detta? Kansken ni kan ge mig förslag på hur jag kan få det att gå lättare och snabbare att bli till en vana och rutin.

Matmissbrukare med dålig självkänsla

Det hör oftast ihop.

Jag är som ni som bekant vet en matmissbrukare, även om jag inte överäter längre. Har jag fortfarande poblem med socker och troligen fett också. Detta är något som jag nu har börjat arbeta med. Men jag måste skynda långsamt och har därför fått tag i Anne Kathrine bok Matmissbruk ett självhjälpsprogram vid tvångsmässigt ätande, samt att jag skaffat ProAim (börjar med dem på söndag, vid invägningen).

Men jag har konstaterat att även självkänslan är fruktansvärt dålig, så jag har något mer att jobba med. Självkänslan stärks lite i taget alltefter som kilona försvinner, så därför lägger jag idag inte krutet vid det. Utan vid mitt sätt att äta.

Men första uppgiften i boken som ska göras var svårare än jag trodde. Jag ska skriva ner hur jag vill ha det i framtiden, vad jag vill ha i mitt liv, när det gäller boende, vänner arbete etc.

Det var mycket svårare än jag trodde. Jag har suttit och funderat och vet itne riktigt hur jag vill ha det. Så jag tog en paus och börjar med den om 5 min ungefär, då ska jag skriva ner det första som kommer upp i huvet samtidigt som jag läser alla frågor.

Som missbrukare av en sak finner man många andra saker som man har, fast inte velat acceptera. Så min lista av missbruk jag lider av är lång, och jag känner mgi nog rätt trasig. Det som gör att jag gör framsteg är min öppenhet. Jag talar idag öppet om det, för jag har accepterat att det är så. (Detta är ett bra steg i ett slut av det hela). Men jag kan ändå få svårt att prata om vissa saker i mitt liv, och känslor som bara dyker upp när jag tex ser på en film och blir påminnd).

Sen jag accepterade detta och insåg mitt problem till 100 % och verklgien var villig att ta tag i det och verklgien jobba med det. Så har jag blivit mycket mer känslosam. Jag kan börja stortjuta när jag ser på tv. Jag kan börja tjuta av saker jag läser i tidningen, jag kan skratta och gråta av lycka samtidigt som jag lika gärna kan göra det av sorg. Jag har mycekt kännslor som är på väg ut.

Samtidigt vill jag mer för mig själv till framtiden. Jag har bara svårt att formulera mig och skriva ner dem. För i samma veva som jag tycker att jag förtjänar det, så tycker jag inte det. Det är två monster som slåss mot varandra.  Men det kommer att bli ordning på allt med tiden.

Det viktigaste jag lärt mig med boken är att ta det lugnt, att försöka vara tålmodig.. Att ta en sak i taget. Först sockret, sen kolhydraterna (dessa kommer för min del samtidigt). Efter det ta hand om fettet. (jo jag är beroende av det också, det är en av mina triggare). Det här med fettet innebär inte att man ska sluta med det. Fettet är livsviktigt. Däremot ska jag lära mig att äta rätt mängder (3 msk/ dag). Jag måste lära mig att äta rätt mängder.

Så jag har lite att a tag i. Jag har ju ett shopping problem också, men det blir bättre när jag tjänar pengar. (blir så snål då). Men har jag ingen fast inkomst då blir jag som besatt. Då måste jag ha allt. Men det är stopp på det nu. Först ska jag köpa det som behövs. Sen köper jag det som kan vara kul. Det som behövs är riktiga möbler. (det tas pö om pö när jag har pengar till det). Så ska skulder betalas av. Dessutom ska jag spara pengar till en ny dator, eftersom de jag har inte riktigt klarar trycket efter 5-7 års användande. Men det får vänta tills jag är säker på att jag har ett jobb i framtiden. Men saker som ett nintendo Wii får vänta tills det andra har fixat sig först. Filmer köps inte heller hem det kan hända att jag köper en bok nu och då som ni vet. Men jag har börjat se över ekonomin och på sakerna som ska betalas, hur de ska betalas och se till att det blir betalat i tid. Nöjen får jag ta när jag har ett fast jobb att gå till.

Dock ska sägas att jag fortfarande vill bli beroende terapeut, men jag ska se till att jag har sparade pengar till den utbildningen. Så jag har pengar om det skulle hända något och till litteraturen. (utbildningen är bara 1 år, men jag vill vara väl förberedd). 

Så trotts att mina dagar ibland ser och verkar fruktansvärda ur min syn, så har jag ändå planer för framtiden. Men jag är rädd för att ta det klivet ut dit. Jag har svårt att fullfölja, då jag inte tycker att jag duger och kan. Det hindrar mig.

Ni som har läst hit kan kanske tycka att jag verkar vara en väldigt trasig person. Men så är det inte. Jag var trasig, men allt det här är insikter som jag vet kommer bli bättre. Det är saker som bara kommer göra mig starkare. Vist jag kommer gnälla och tycka det är tungt, men när jag har tagit mig förbi backarna kommer mitt liv bli helt underbart. Jag ser inte bakåt längre jag ser bara frammåt. Det gäller bara att skynda långsamt. Varje dag upptäcker jag något nytt med mig själv, något som jag ska påminna mig själv om att inte göra, något att vara stolt över, något som jag kanske borde bättra på för min inre hälsas kull, elelr för min yttre.

Men jag ser inte mig själv som trasig eller jo, men jag vet vad som behöver repareras, och det är det jag jobbar med nu. Det kommer ta ett tag, men gör man det bara dag för dag kommer man klara det.

Känner ni igen er i något av allt det här, kom ihåg att skynda långsamt. Även om ni som jag vill att det ska ske hellst i förrgår, kommer det inte göra det. Även om det känns tungt vet vi om att det blir bättre, vi måste vara tålmodiga det här fixas inte över en natt,det tar tid att läka alla sår. Vi måste lära oss att ta en dag i taget, då kommer vi lyckas.


Loggbok

Jag har skrivit ett utdrag ur min "loggbok" dock inte den som jag ska skriva för att underlätta mitt tillfrisknande. Men ett inlägg ur hur det kan se ut. (Det var ett dagboksinlägg jag skrev den dagen).

I dag börjar jag med mitt skrivande i Loggboken. Jag har inte ätit godis sen den 5 april Men kommer inte börja räkna förrens nu idag den 2 maj. Första månaden har jag avsatt till att vara helt säker på hur jag skulle göra. Jag har lagt om kosten till "sockerberoende kost" en blandning av LCHF och GI.

Men idag käner jag att det är dags at börja föra loggbok över mitt tillfrisknande. Det kommer vara som en dagbok, där jag skriver mina tankar och känslor. Jag kommer skriva om mitt förhållande till tillfrisknandet. Saker jag komemr på och lär om mig själv i mitt liv tillsammans med maten.

Jag kommer även skriva ner övningarna som Bitten Jonsson och Pia Nordström har i sin bok sockerbomben. Det är saker att tänka på och fundera över som man sedan skriver ner i Loggboken. (ni som går på tolvstegsmöten, kanske redan har en sådan, eller har en mentor som hjälper er md liknande uppgifter). När jag vet mina arbetstider ska jag börja gå på möten själv. Jag känner att jag kommer behöva det extra stödet för att lyckas. (Detta har jag kommit på nu när jag har haft min första tunga månad, som verkligen varit svår stundtals).

Jag har en fin bok som jag tänker använda till Loggbok. Jag vill må bra nä rjag skriver i den och vill veta att det är min bästa vän. Någon som lyssnar oavsett vad jag har att säga. (för mig funkar det bättre att skriva mina känslor än att prata om dem).

Det första jag kommer skriva i min loggbok, som jag sitter och funderar på i skrivandet stund är: att formulera med egna ord beslutet att förändra mitt förhållande till maten. Jag ska beskriva VARFÖR jag vill förändra det.
Sen kommer jag skriva under. Detta ska jag skriva ner senare i kväll, efter att jag skrivit lite. Det är min första sida en sida som ska påminna mig varje gång det känns tung. Varje gång som jag har svårt eller behöver påminnas om varför jag vill bli frisk. Därför är det viktigt att det verkligen står allt jag kan komma på. Det är också därför som det står längst fram i boken.

Jag kommer även skriva mer om sockerberoende här på bloggen. Ni kommer få reda på mer om loggboken och att göra en matplan och matdagbok.  Har  ni frågor tveka inte att fråga. Jag svarar er alltid. (skulle ett svar dröja mer än två dagar ta kontakt igen, mail kan hamna i skräpfiltret och då behöver jag bara godkänna er mail så kommer de fram).

Så dumt !

Detta var en sträckläsare och en bok som tog ett tag för mig att smälta. Mycket av det som författaren Mia Törnblom skrev om i sitt beroende kännde jag igen i mitt egna sockerberoende.

Hon skriver om stölder och svek, om brutna löften elakheterna gentemot familjen som man inte gör med flit. Hon berättar om tiden med beroendet, hur det är att bara leva för nästa gång man får i sig drogen igen. Om abstinensen (min var dock aldrig lika kraftig).

Hon berättar om vägen till att börja, om hur duktig hon var innan omtyckt och hur lätt hon fastnade i drogerna rike. Hon berättar om vändningen, om hur hon till slut bestämmer sig för att bli abstinent. Vägen till tillfrisknandet, smärtan av en stor förlust och sorgen efter den man älskat.

Hennes bok handlar om hennes tid i drogerna. Men mycket av det man läst stämmer in på hur det är att lev i ett sockerberoende (visst alla upplever det olikt). Däremot vet jag att hon inte skrivit ner mycket, att det finns ännu mer om man läser mellan raderna.

Är ni intresserade av beroende och vill lära er mer, rekomenderar jag er att läsa denna. Inte som en forsknings eller fack bok, men som en upplevelse. Hennes berättelse och upplevelse hur det var henne när hon levde i skiten. Hur hennes tillfrisknande gick till och hur hon har det idag.

Mia Törnblom har även skrivit böcker om självkänsla. Dock inga som jag läst ännu, men det kommer. Det jag vet om dessa är att man ska göra övningar och de är mer inriktade mot självhjälp, tvärtemot "Så Dumt! " som är en självbiografi.

Jag  rekomenderar denna bok starkt, det är verkligen en sträckläsare.


bild lånad av adlibris.se

Ett steg i taget. /utdrag ur min loggbok

nu har det varit en jobbig period där jag verkligen tagit ett steg i taget.

Jag har nått en grop i min abstinens som jag hållit sen den 5 april, och idag har det verkligen varit värst. Bara jag tänkt på godis så har jag dessutom upplevt smaken, så där påtaglig och riktig som om jag hade godisen i min mun. Samma sak när jag sett bilder på godiset eller kakorna i reklamen, har det varit som om jag nästan tuggat i mig tidningen.

Men jag vet också att detta sug sitter psykiskt och inte fysiskt. Det är hjärnan som vill ha. Trotts detta sug lyckades jag gå in i affären, köpa kvällsmat och grejer till lunchen i morgon.  Utan att jag köpte något jag inte skulle ha.

(Har troligen lite mer bra nyheter nästa vecka, men vi får se, det kan innebära mera rutin i mitt liv).

Det jobbigaste med att vara abstinent är att hantera känslor som dyker upp. Gör man någon besviken kan man inte dämpa skuldkänslorna med mat och godis som man gjorde förr. Man måste helt enkelt försöka ta tag i dem på ett annat sätt. Jag har inte helt kommit på hur jag ska hantera dem. Men det lär jag mig. Så länge jag inte faller för att äta för att döva så är det en stor vinst för mig.  Men skuldkänslorna är starka, och jag tror att det ligger mer bakom, för samtidigt som jag har skuldkänslor för att inte orka och kunna ställa upp, så kommer även skuldkänslorna av det jag gjort tidigare fram. Så det är en massa kännslor som kommer upp till ytan. Ett sätt för mig att hantera är att skriva om det, och det funkar lite.

Ska däremot gå o lägga mig blir en tidig säng, Men känner att jag behöver sova är psykiskt utmattad, efter dagens svacka.

Samtidigt finns stoltheten i att jag inte fallit dit igen. Att jag faktiskt stått emot detta sug som varit så påtagligt.

Alla är vi olika

Självklart är vi alla olika och som jag plumpt skrev i mit tidiga inlägg skrev jag ALLA barn. Det är fel. Det är INTE alla barn. (blev bara dåligt formulerat av mig, tack för att du påpekade det för mig Anna - Annas blogg).

Vi är alla olika biokemiskt, det är vi från födsel. Vi reagerar olika på olika saker, vi föds i olika miljöer och vi lever olika liv. Detta startar vi med redan som barn. Vissa barn blir stirriga av socker, andra blir det inte.

Endel blir matallergiker och andra inte.  Några blir tjocka och andra smala. Vissa utvecklar beroenden, alkoholism, ätstörningar. Några utvecklar olika beroenden, eller stananr på vägen att bara missbruka mat , medans andra riskerar att få både droger alkohol och allt annat också. De är itne sämmre människor för det utan förtjänar alla samma hjälp. Vi har alla förutsättnignar för att göra dessa, några har dock lättare för att göra det än andra.

De kostråd som svenska livsmedelsverket tagit fram för våran kosthållning är skapade efter en mitt emellan person, någon slags medelmänniska. Det de inte gjorde var tt ta hänsyn till de stora skillnaderna som finns hos människor och maten vi äter. 

Jag blir tjock av viktväktarnas strikta kost, men står stilla med lite kolhydrater och mycket fett. Andra har det percis tvärtom. Jag har dessutom utvecklat ett starkt sockerberoende (helt på egen hand faktiskt, för tydligen var jag inte en godisråtta under mina första barnår).

Jag kan se smala tjejer på stan som verkligen vräker i sig hamburgare och godis, och glass utan att gå upp ett gram. (även dem som verkligen skriker efter hjälp att gå upp för att de helt enkelt inte kan).

Med de matråd som finns och utvecklas idag tas ingen hänsyn till människans olikheter. Man gör ett som alla ska hålla, trotts att för vissa leder det till fetma, och andra undervikt. Detta gälelr även för barns mat i skolan. Men där är ekonomin annorlunda och det kan vara svårt att göra en individuell anpassad kost efter alla barn).

Men jag har mött dietister som gett råden efter svenska livsmedelsverkets normer, till överviktiga, utan att det har haft någon effekt. (det vanliga man får höra då är att man är lat och fet och odiciplinerad). För det som de säger kan itne vara fel. man KAN inte gå upp i vikt av de kostråden.

Något som dock gör mig glad, är att just detta har börjat komma fram mer och mer, och det börjar bli mer accepterat. Det blir fler och fler dietister som spettsar sin kompetens med andra råd än just kostcirkeln. Sammhäller har börjat få upp ögonen för olikheterna hos människan. Kanske en dag kommer vi att kunna må bra allihop  och leva de liv i vill utan att få dörren igenslagen i ansiktet. Det är vad jag ska jobba för när jag är färdigutbildad.

Respekten för att varje människa är unik. Lyssnar man på dem vet man hur man kan hjälpa dem bäst.

Ingen människas rop på hjälp är för litet, alla har rätt till samma hjälp oavsett hur stort problemet är.

Respektera det unika i era medmänniskor.

Föräldrar som inspirerar

Jo det finns faktist det. Och jag har en arbetskamrat som jag verkligen är imponerad över. Hon och hennes ex pojkvän är verkligen sanna inspirationer och förebilder för alla föräldrar. Varför ?

Jo därför att de bestämt sig att inte ge sin 2 åriga son godis, förrens han upptäcker det själv (vilket troligen inte kommer hända de närmsta åren). De har sagt till vänner, familj och dagis att han inte ska äta godis, dricka saft och läsk. De har fått stå ut med blickar och kommentarer och hamnar ofta i diskussioner med andra föräldrar som ger sina barn detta.

Varöfr är det då så bra. Deras son är inte "speedad" hela tiden. Han sover på kvällarna har en normal dygnsrytm. Han är lugn på dagarna, och har en normal dygnsrytm. (Det vanliga är att barn ofta är stirriga och bråkiga).

Men detta barn är van vid fruktsallad vid fredagsmys, ibland chips och då väljer han själv och får en liten skål.

Han har bra tänder,  och löper mindre risk för hål i tänderna eftersom han inte äter godis och dricker läsk hela tiden. Han får dessutom lära sig att socker är inget jag får när jag gjort något bra eller när jag är sjuk.

Visste ni att de första 5 åren av ett barns liv skapar ni grunden för hans framtida kosthållning. Jag kan med största sannolikhet påstå att han i framtiden inte kommer skapa sig et sockerberoende, ett matmissbruk eller alkoholproblem. Varöfr ? Jo han lägger inte grunden för detta beroende. (sen kan det ske i alla fall, beroendes på vad han hamnar i när han blir äldre, miljön kan ändras, men det är inte troligt med de föräldrar han har).

Varför ska föräldrar alltid ge barnen socker och i tidig ålder. På bussen har jag sett föräldrar som matar barnen med sockerbitar SOCKERBITAR hur jävla nyttigt är det egentligen. De säger ofta bara en till sen är det bra. Men VARFÖR..

Är det inte bättre att barn får upptäcka saker och ting själva när de är äldre. Frågar denna pojke om några år om han får smaka kommer han få göra det, men då upptäcker han det själv. (och kommer om han vill få börja med lördagsgodis).

Men varför ska man berömma barnen med godis och sötsaker. Ge dem läs, Speciellt coca cola är ännu farligare än vanlig läsk. Eftersom det innehåller både SOCKER & KOFFEIN. inte sjutton ger ni väl barnen kaffe på morgonen och kvällen? Så varöfr ger ni dem coca cola, det är minst lika farligt om inte värre.

När ni är ute och fikar själva varöfr ska ni alltid äta en bulle till kaffet, varöfr kan man inte bara ta en kopp kaffe?. Måste man ha något till det?.

Vårat samhälle är uppbyggt runt fika och mat. Tydligen kan man inte träffas utan att äta samtidigt. Givetvis får barnen också. Sen klagar föräldrarna när deras barn blir speedade och inte sover på nätterna , när de rusar runt och skriker och lever rövare.

Skyll er själva det är ni som gjort det med era barn. När de mår dåligt är det för att de blir abstinenta och avgiftningen är det värsta som finns. 

Ni som inte har barn ännu, eller som just fått barn. Tänk på detta, det ni ger barnet under de fem första åren formar deras fortsatta ätmönster. Borde de inte få en chans till ett bra liv åtminstone. Risken för matberoenden och andra beroenden och missbruk minskar mycket om de inte börjar sitt liv indränkt i socker. Ni kanske säger nu att erat barn inte har ett beroende. Tänk igen troligen har de det, och det kanske inte blossar upp till 100 % förrens om 15-20 år, och då får de slåss själva mot det.

Jag blev i alla fall inspirerad av dem och har bestämt mig att den dagen jag har barn då ska inte han/hon få godis och liknande som beröm, eller innan de upptäcker det själva. De kommer få växa upp på frukt och bär som godis.

Tänk efter, och kolla hur blir och beteer sig egentligen barn i eran närhet. Ta lärdom och lyssna på föräldrar som inspirerar och som slåss för att sina barn ska få en bra grund att stå på. Som vågar gå emot det som enligt samhället är normalt och gör det som de känner är rätt för deras barn.

Tack för att du delade med dig,  en otrolig inspiration och det fick mig att inse att jag i framtiden inte kommer bli en så dålig förälder om jag skaffar barn.

                      
                 källa okänd                                        källa barn med vattenmelon

Börja om från början..

Ja det tänker jag göra. Har klarat min första sockerfria vecka. Men märkte att jag glömt något under detta. Så därför börjar jag om från ny kula denna vecka som kommer.  Varför den som kommer?  Ska jag äta godis i helgen ?

Andra frågan är det ett nej som svar. Jag fortsätter som jag gjort denna vecka. Men veckan som kommer så har jag läst boken jag lånade av mamma idag. (Hon har fått hem sockerbomben, som hon köpt av ett antikvariat).

Jag börjar läsa den idag, och kommer troligen läst ut den innan jag får hem mitt exemplar ifrån Bitten Jonsson. Hon hade några ex hemma och skulle återkomma med hur mycket och var jag betalar. etc. Har en bok till en annan jag ska köpa samtidigt, samt en som funderar på om hon ska köpa den hon också.

Men jag läste i boken lite grann, om själva behandlingen. Och ja en Matdagbok skriver jag redan, och skriver om mycket av det jag ska skriva. (denna vecka har det gått dåligt men det ska bättras till nästa vecka).
Men man ska även skriva en loggbok över sitt tillfrisknande. Man ska skriva helst varje dag, men minst ett par gånger i veckan.  (jag ska berätta mera när jag läst lite bättre om det). En bok att använda som loggbok har jag redan valt ut att skriva i. Så det är fixat.  Men jag berättar mer om vad och hur man skriver i boken lite senare när jag läst allt om det. (ni som har kontakt med OA, NAA, AA eller någon annan organisation som hjälper till med olika beroenden. De flesta av er skriver eller har skrivit loggbok. Ni får lite uppgifter att skriva om, saker att reflerktera över i boken. Det är samma sak med denna.

Så nu vet ni vad jag gör under helgen när jag inte jobbar. Jag sitter med näsan i boken. (skulle hjälpt till med inspelning i morgon men det har blivit flyttat till söndag då jag inte kan. Så det blir till att se programmet på tv i stället helt enkelt).

Nu är det i alla fall dags för ett bad. I morgon börjar jag jobba 9.45. Så det blir inte mycket sova i helgen. men ett par timmar extra i alla fall. 

Ska dessutom skriva in lite saker i bloggen som jag har liggandes. Göra i ordning lite menyer etc.
Men fundera på det här med sockerberoende. (sortera lite kategorier etc).

Är ni intresserade av boken, säg till mig så förmedlar jag gärna kontakten till Bitten Jonsson, så har hon säkerligen flera exemplar. (om ni inte väljer att kontakta henne direkt själva).

Bitten jonsson Kontakt

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Hetsätning
Sockerberoende
Överätning
Anorexi
Bulimi

Matmissbrukare
Sockerberoende
LCHF
GI
Låg Kalori dieter
Tallriksmodellen
Övriga

Recept (mina favoriter)
Kokböcker
Bloggar
Hemsidor

Kost
Häsla
Träning
Missbruk
Anhörig/Medberoende

Livsmedel
Kryddor & Örter
Kosttillskott
Vitaminer
Mineraler
Livsmedelsintolerans
Övrigt

Kostersättning
Tabletter
Operationer (en sista utväg)