Förtydligande ang sockerberoendet.

JO jag har ju sagt tidigare att jag varit sockerfri i snart tre år. Men skulle inte vilja säga att det stämmer, det var mitt beroende som pratade. Med got samvete kan jag säga att jag inte har överätit i snart tre år.

Socker har jag inte överätit men jag har ätit det, i form av godis. Men det har inte gått överstyr som mitt senaste skov, under de senaste tre åren.

Därav att jag har gjort om räkningen. Jag började den 5 april (med reservation på dag). Sedan dess har jag inte ätit något godis. undvikit det i mat. Jag har dessutom sedan idag startat stikt med så mjölkfritt som möjligt. (Jag använder oatlys havredryck).

Men nog är det svårt att undvika allt socker, det är omöjligt. Jag har dock tillåtit mig själv, frukt då jag inte får sötsuget utan mättnadskännslor av dem. Någon gång ibland äter jag dessutom cashew (ursäkta stavningen) nätter med smakämne på. Men här blir jag i stället mätt på nötterna, efter några stycken så det blir inte så mycket åt gången.

Jag dricker inte längre automat kaffe eller annat kaffe,  Varför ? Vet inte egentligen, mest därför att det itne är lika gott längre som det varit. Nu är jag inne i en stor The period och det är mest grönt te som gäller för mig.

Jag äter mindre protioner numera, mest eftersom jag i dag itne får plats med så mycket av det dåliga på tallriken som jag hade förr. Nu är det mer grönsaker som ryms där, och såser känns inte lika viktiga längre.

Däremot ska jag börja lära mig att göra veckoplaneringar, för vad jag ska äta under veckorna. (Blev inspirerad av en arbetskamrat som gör så). Så kan man vecko handla bättre, och övershoppar inte i onödan. Man håller sig till det som ska shoppas hem helt enkelt.

Så jag har lite kvar att lära mig.

Men det är först nu som JAG har INSETT mitt riktiga sockerberoende och vad det verklgien innebär. Jag kommer ALDRIG mer kunna äta tårta, inte godis eller sylt och saft. Jag måste vara försiktig med dessa saker, för minsta lilla kan göra att jag får återfall. Jag har INSETT nu att jag inte kan unna mig lite på lördagen, för det kommer ge återfall.

De smaksatta nötterna innehåller socker (vad jag vet). Men när man handlar det och blandar i påsen är det svårt att undvika. (eftersom jag alltid handlar tillsammans med någon annan). I stället har jag där att luta mig tillbaka på att jag blir mätt av nötter och det hjälper länge.

Men jag ÄR sockerberoende, INTE sockerkänslig som jag trott tidigare. JAG har insett mitt beroende och accepterat det. Nu ska jag lära mig att leva med det och det funkar bättre än jag trott mest eftersom jag har fullt stöd från familj, vänner och arbetskamrater.

Jag vill även i framtiden jobba med att hjälpa dem som har sockerberoende eller överäter och jag hoppas påatt få börja studera redan till hösten. Det är en morot som jälper ytterligare i mitt tillfrisknanade, samt att jag har svårt att ljuga när jag skriver.

Har ni egna erfarenheter får ni gärna dela med er av det, till mig och de som läser. Maila eller kommentera.

Alla beroenden är likadana i  sättet och drabbar människor olika.

"Har ni eller misstänker ni at ni är sockerberoende, bör ni kontakta proffitionell hjälp. Kontakta mig för namn och kontaktinfo, så hjälper jag er med det, denna info kommer även att länkas här på bloggen inom kort."

Hamnat i ett skov

jo det stämmer jag har haft ett par veckor då jag befunnit mig i ett skov (återfall). Jag har ätit på tok för mycket socker, dock hela tiden öppet.  Jag har alltså inte gömt det för någon.

Men i går kännde jag att det får vara nog. Så nu har jag inte ätit godis på två dagar och det känns mycket bättre. Har fått tillbaka energin igen. Jag kommer dessutom lägga om kosten för att passa in i mitt missbruk bättre.

Jag kommer tillåta mig att äta råris ibland potatis någon gång och bönor och gryn. Jag kommer även tillåta mig själv dinkelmjöl, och liknande. Alltså jag kommer tillåtamig själv mer kolhydrater, men fortfarande bra. Jag ska prova det som funkar för mig och se hur jag mår på dem.

Jag kommer dessutom byta min mjölk till laktosfri, havre eller soja mjölk. Det samma gäller alla andra mejerier utom turkisk yoghurt, smör och filmjölk.  Dessa kommer jag äta som idag.

Jag ska även satsa på minst 3 msk fett per dag, Lite tycker ni som äter lchf Men jag tror faktiskt jag äter mindre i dag än det (det här är fett utöver det som finns i köttprodukter).

Jag kommer anpassa min kost till ett så sockerfritt liv som mjöligt. Det kan hända att jag äter bär och frukt, dock aldrig överäta dem.  Börjar jag med det kommer jag vara tvungen att sluta med frukten.

Men vad kommer jag då akta mig för, allt socker, inklusive sötningsmedel.  Jag kommer fortsätta lägga upp recept som vanligt. men jag kommer även skriva mer om sockerberoende.

Det jag lärt mig idag är att jag har ett beroende, det kroniska. Jag äter och höjer tröskeln för att bli tillfredställd, och den höjs ju längre tid jag håller på. Hade jag varit socker känslig, hade jag inte behövt äta så mycket för att bli tillfredställd. Jag ska försöka berätta mera om skillnaderna om ett par dagar. Ska försöka få tag i lite böcker först.

Nu ska jag dricka lite te och ta det lugnt, har utbildning i morgon på jobbet, sen får vi nya arbetsuppgifter igen, för tredje gången på det här jobbet =)

Lite mer spettsat tema för min blogg...

Nog är viktminskning en stor del av varför jag skriver.

Men jag har kommit underfund med min egentliga orsak till min övervikt, eller jag kom ju på det för flera år sedan, därför kommer jag försöka spettsa min blogg till att inrikta sig mer mot överätande, och sockerberoende.

Jag ska försöka skriva så mycekt som möjligt om detta och de likheter jag finner med andra beroenden. Försöka ge tips och ideer på saker att tänka på saker man kan göra för att få hjälp och lite annat. Just nu letar jag böcker för att få mer kött på benen då jag bara har mina egna erfarenheter. Men man behöver mer att jobba med.

Tyvärr har jag inte hunnit skriva så mycket ännu, men det är för att jag ska ändra lite på menyer och liknande för att få plats med allt och för att göra det hela mer överskådligt. Så ska jag även försöka fixa lite annat också.

Men för att spettsa till och ge lite mer råd, så kommer jag ta upp en del om detta.

Om motivationer och trög tart. När man vill men det känns jobbigt att komma igång, svackor och att trilla dit och resa sig igen.

Att försöka leva som Abstinent och mycket annat.

Givetvis behöver jag fortfarande gå ner i vikt. Men jag ska ta det lugnt, börja äta efter sockerberoende råden (så snart jag finner min nästa bok, börjar med min kokbok jag köpte). Jag kommer med andra ord göra en hel del förändringar i bloggen, förändringar som jag samlat på hög.

Hoppas ni kommer stanna hos mig även om jag kommer skriva mer om detta. Jag vet att detta r orsaken till mångas övervikt i dag. Det är INTE dålig själv diciplin, utan ett beroende som är svårt att ta sig ur, och ett som man vill förneka in i det längsta.

Bok efterlysningar

Jag skulle behöva ha hjälp med att finna två böcker:


Matmissbruk : Ett Självhjälpsprogram Vid Tvångsmässigt Ätande av författaren  Kathrine Anne (vet inte år, men så ny som möjligt)

Samt:

Sockerbomben av Bitten Jonsson (2005)

Finns det kanske någon vänlig själ där ute som har dessa två eller vet var man kan få tag i dem, skulle jag bli jätte glad om ni kunde medela mig det...

Tacksam för alla tips ni ger mig på var jag kanske kan finna dem, har ni något på nätet skicka gärna med länkar.


Anorexi/ Bulimi Triggare, vänding, vägen tillbaka (kort resumé)

Jag är en av dem som inte var så långt ner att vården tyckte att jag behövde hjälp. I alla fall är det de har sagt till mig.

Under gymnasiet och första perioden av min tid på universitet hade jag Bulimi,, före, däremellan och under längre tid hade jag anorexi. (det här kommer bli lite trassligt, eftersom jag växlade detta med min hetsätning men hur det funkade berättar jag mer om senare, alltså perioderna).

Bulimin är den jag har haft minst av under mitt liv, och detär enbart därför att jag egentligen inte gillar att kräkas. Men jag började med det under en gympalektion på gymnasiet när jag hörde några äldre tjejer prata om hur effektivt det var. Att man kan äta vad man vill utan att bli tjock. De berättade också hur de gjorde. Jag var redan tjock och ville inte bli värre, utan snarare tvärt om. Jag ville bli smal. Så jag provade, och det funkade.

På detta sätt kunde jag äta det jag ville. Och jag åt allt. Jag åt godis, kakor, pizza, annan mat, feta såser med mjöl i Massor av potatis, och nybakt bröd. Sprang och spydde. MEN inte blev jag smalare för det. Dessutom gillade jag inte att spy. Stegvis slutade jag med det, och fick återfall med hetsätningarna. Jag åt och åt men glömde att spy.

När jag efter gymnasiet fick ett arbete på en båt började jag i stället svälta mig själv. Jag bodde ensam under de dagar jag jobbade, Jag kunde äta lite kex på kvällen och dricka vatten. Detta då jag ville spara alla mina pengar.  Under arbetspassen så åt jag, men även nu började bulimin komma tillbaka och det hände att jag kräktes efter maten.

Men främst var min svält, När jag kom hem under mina lediga veckor, kunde jag leva på kaffe och inte mycekt mer. Jag ville inte. Dessutom tittade jag på ett av Oprah´s tv shower och där tog de upp det här med viktminskning. Hennes expert sa det att ju mer magen knorrar dessto mer äter kroppen av sig själv (detta är INTE sant).

Jag åt inget och drack nästan inget, för jag ville ha knorret i min mage, för då visste jag att jag tog bort en massa saker som kroppen itne ville ha och jag blev malare. Det stämmer jag blev smalare.

Men så kom tristessen tillbaka och jobbet var slut. Jag blev arbetslös och tyckte synd om mig själv. Vilket resulterade i att jag började äta igen. Ibland kräktes jag om jag fick dåligt samvete för att jag hade ätit något. Ibland ville jag straffa mig själv med att inte tillåta mig att spy.  Eller så spydde jag för att straffa kroppen. För att visa att jag bestämde vad den skulle få i sig.  Vad en skulle få behålla. Så här gjorde jag fram till oktober 2004.

Då träffade jag F. Han accepterade mig för den jag var. Men han gjorde också klart för mig at han inte tolererade att jag spydde. Jag fick mer dåligt samvete för att jag spydde och att det nu påverkade någon jag brydde mig om. Jag var itn längre ensam. Varje gång jag hängde huvudet över toan kom hans ansikte fram. Tillslut klarade jag itne av det. Jag kunde inte spy eftersom jag visste hur ont det gjorde i honom också.

Däremot visste han inte om min självsvält, som jag hade kvar. på 4 måndaer gick jag ner från 95 kg till 75-80 kg. Han jobbade skift och när han inte var  hemma åt jag inte. När han var hemma åt jag ytterst lite. På så sättlyckades jag fortsätta svälta mig själv.  Jag fick ju inget dåligt samvete, eftersom han inte visste, och då inte kunde skadas av mitt destruktiva beteende.

Själv intalade jag mig att jag sparade pengar genom att inte äta. Genom att svälta mig själv. (detta tänk kan ibland komma tillbaka även idag och då måste jag kämpa för att itne svälta mig själv).

Våren 2005 började vändingen. Jag svimmade efter en lektion 3 gånger på 15 min och blev förd till sjukhuset, där jag fick stanna över natten. Minnst 24 h.  jag fick prata med psykolog och göra en massa undersökningar. De tyckte att min anorexi berodde på stress. Så de tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk efter att de gjort sin "utredning".  Hade de gjort en ordentlig tror jag de hade märkt av mitt beteende. Skulle jag svimma igen inom 6 månader skulle jag återkomma.

För när jag kom hem så fortsatte det i samma veva. Åt när någon såg, dock yterst lite och när ingen var i närheten åt jag inget.  Detta gjorde jag hela sommaren. Däremot ledde det inte till viktminkning, utan bara at tjag hade dåligt humör och en massa svängar, i det. Jag ljög och jag smög. Jag kastade maten jag inte ville ha.

Efter sommaren hände det igen. Men denna gång åkte jag aldrig till sjukhuset. Jag var livrädd för att något skulle hända att jag skulle bli inlagd. F va inte hemma. Men oj så arg och orolig han var när ahn kom hem. Nu fikc jag min tankeställare. Han visste och det gjorde ont i honom: Hade jag rätt att göra så mot honom? Men framförallt hade jag rätten att göra så här mot mig själv.

Det var itne det lättaste att dras med skuldkänslorna och oviljan mot att äta. Jag sparade ju pengar och jag gick ju ner lite i vikt. Kanske kunde jag gå ner mer om jag åt mindre. Till slut blev det för mycket och jag gick in i väggen. Jag brottades med mina känslor och beslutsångest. Jag fick antidepressiv medicin, som tog bort svält tendenserna. Jag började i stället äta. O vad ajg åt hela tiden. De kilon jag gått ner de åt jag upp. och mer därtill. Jag kunde nu inte sluta äta i stället för som tidigare. Dock kom dagar då jag inte åt igen. Men de var få och de blev bara färre. Tillslut var det bara de dagar jag betalade räkningar som det hände.

Men hetsätningarna blev värre. Till slut gömde jag mig för omvärlden. Jag gömde mitt godis och jag glömde bort de gånger jag handlade. Vilket gjorde att jag kunde handla flera gånger per dag.

Med andra ord Jag har klarat mig ut ur anorexin och bulimin. De har dock alltid varit mindre än mina hetsätningar, de har varit en del i dem. Men aldrig tagit överhand. Mycekt av det tackar jag faktiskt F för. Eftersom samvetet gjorde att jag inte fortsatte. Han var viktigare än att kräkas och att svälta sig själv. Jag fick någon som jag gjorde illa, mer illa än mig själv. Det blev vändingen. Han har dessutom stått brevid mig udner många år och hjälpt mig ur det hela.

Även om vi skulle gå skilda vägar vet jag att han kommer finnas kvar som en nära vän. Detta då vi fått en starkare vänskap efter dessa år tillsammans. Han har tagit och han har stått ut. Han har varit ett otroligt stöd för mig.

Om jag hade kunnat göra om något och inte kämpat själv. Hade det varait att söka proffisionell hjälp. Kanske inte så mycekt för min skull, men därför att jag vet att de hade kunnat stötta och hjälpa de anhöriga. Så min rekomendation till alla som drabbas avnågot sådant här. oavsett om ni ligger djupt i problemet eller ej är att söka hjälp. Man kan få mycket hjälp, om man inte vill ha den själv, är det bra om era anhöriga får den hjälp de behöver för att kunna hantera sittuationen.

Anorexi och bulimi kontakt har den hjälp som alla behöver. Man ska INTE försöka själv. Det tar både längre tid och det är jobbigare.  Man behöver det stöd man kan få och de har de riktiga verktygen för att kunna ge ett långsiktigt stöd och hjälp mot sjukdomarna.

Tack för Mailen

Nu har jag lite att gå efter. Men har ni fler saker ni funderar på eller tycker jag ska ta upp när jag skriver så är det bara att fortsätta maila mig.

Många mailen handlar främst om min Anorexi som jag hade under en av mina ätstörnings perioder. Så därför kommer jag börja med att berätta lite mer om min anorexi. Alltså mina triggare och hur jag betedde mig samt vad som blev min vändning.

Jag sitter och skriver det just nu. När jag är klar kommer jag publicera det här. Det blir en inblick i min sjukdom.

Men jag har hela dagen på mig så det kommer lite senare i kväll. Det tar sin tid att skriva och försöka komma ihåg allt som skrivas ska.

Men i alla fall. I kväll skriver jag in den biten. Då kommer även en ny kategori, där jag samlar allt om anorexi, så blir det en för bulimi, en för  hetsätning / Matberoende. (ja ni förstår hur jag tänker).

Så till si kväll får ni hålla ut.

Behöver hjälp av er läsare.

Jo det är som så att jag tänkte skriva lite om det som triggade igång mitt hetsätande, min anorexi och min bulimi. Men jag skulle behöva ha lite mer hjälp. Några har redan mailat mig frågor om detta.

Så jag tänkte se om fler undrar över något eller har tips på saker som jag ska berätta om. Ibland är det lättare att beskriva något då man har lite vägledande frågor.  Så ha ni några, bhöver itne vara specifika till mig utan kan vara mera allmänna så ställ dem, antingen via en kommentar eller via mail:

mnl.blogg@gmail.com

Det skulle hjälpa lite på vägen.

Jag ska försöka berätta om vad som triggade igång mina missbruk, men även vad som blev vändningen för mig. Så har ni lite frågor får ni gärna ställa dem. Så blir det lättare för mig att skriva.

Det jobbigaste jag någonsin gjort

Som ni vet så skriver jag om min tid med anorexi, bulimi och överätning.

Texten jag skriver ska bli så detaljerad som möjligt har jag tänkt mig, och det rör upp många känslor. Även känslor som jag väljer att inte skriva om av respekt för min familj. Men det tar på psyket att skriva ner allt. Att försöka minnas allt och återleva det hela.

Det är därför som det inte har börjat publiceras ännu. Jag skriver fortfarande. Men funderar på om ni kanske ska få ta del av det första utkastet snart. Det är mycekt jag redan har skrivit och lägger till. Men just nu skriver jag för hand, och sen blir det till att skriva in det på datorn. Då blir det ytterligare saker som man skriver in.

Det här är nog bland det jobbigaste jag gjort. Det tar tid och det är mycekt. Men det gör också nytta att återuppleva det hela, eftersom jag då tar bitvis och bearbetar det. Dock inte så mycket som jag önskar. Men en dag ska jag ta tag i de bitar som jag utelämnar för bloggen. För min familjs skull gör jag det, då det itne bara är mig det rör sig om. Så kanske kommer det längre fram. Men för nu får det vara som det är.

Jag hoppas på att bli färdig med texten så snart som möjligt. I alla fall det första utkastet. Kanske den kan bli något större om det blir bra. ;-)

Nu ska jag ta en treo och läggamig, har suttit och skrivit hela kvällen och det tog mer än att jobba. (jo jag skriver lite varje dag, just nu skriver jag rent en första kladd och lägger till saker jag missat. Sen blir det till att läsa och skriva dit ytterligare osv osv. Den vanliga processen för ett författarskap. Jag är bara på 12 handskrivna kollegieblocks sidor än så länge och det blir inte mycket i datorn =)

Men vi hörs igen i mogon (då jobbar jag bara 4 timmar och kommer hem tidigt.) Så vi får höras då igen.

Tills dess fortsätt maila, jag uppskattar verkligen dem =)

Overeaters Anonymus - OA (Sverige)

Många i vårat samhälle är medvetna om att de är överätare eller så är de inte det.

Jag vill börja med att bestämt säga att överätning inte är dålig disiplin, det är inte lathet, det är inte beroende på fattigdom. Det är ett beroende som vem som hellst kan drabbas av. Ätandet har gått till att bli ett tvång. Något man behöver för att må bra med sig själv. (dock oftast följt av ångest)

Många vet inte att det finns hjälp att få. Jag visste det inte tills aldeles nyligen. (hade jag vetat det när jag bestämde mig för att bli frisk för tr år sedan hade jag tagit kontakt och fått rätt hjälp, då hade det kanske gått lättare).

OA - Anonyma är en organisation som finns för att hjälpa individen, de har egna erfarenheter, av överätande och vet vad det är den som vill ha hjälp går igenom. Deras arbete är helt och hållet på frivillig basis. De tar inte ut någon medlemsavgift, och tar inte betalt för mötena med dem. De är självförsörjande och söker inte pengar utifrån. Allt kommer som bidrag från medlemmar som vill skänka en slant. De är inte heller ansluten till någon organisation, utan är helt fristående.

"Vårt främsta syfte är att avstå från tvångsmässigt överätande och att föra fram detta budskap om tillfrisknande till dem som fortfarande lider."

OA´s Historia


Är ni fundersamma på om ni kanske är överätare ? Då har OA listat 15 frågor osm ni kan kolla igenom och svara på för att se om ni kanske ligger i farsonen för att vara överätare. Eller för att få det bekräftat.

15 frågor

Det finns många symtom på om du är överätare men framförallt ska du komma ihåg att det är bara DU som kan bestämma om det är ett problem. Det är du som söker hjälpen hos dem, och stödet. Ser du att du har ett problem med ditt ätande, kommer de hjälpa dig och ge dig stöd. De välkomnar alla oavsett social livsförhållanden, bakgrund, övervikt eller undervikt. Det spelar ingen roll. Alla är välkomna till dem.

För att komma i kontakt med OA  klicka på bilden nedan, där ser ni även var i Sverige de har kontor.


(OA Sverige)

Vill ni ta kontakt får ni vara nonyma hos dem. Känner ni er osäkra och vill ha hjälp ed att skapa kontakten med dem. kan ni bara höra av er till mig via mail och jag ska försöka hjälpa er så gott jag kan. Även om jag bor långt ifrån kan jag trotts det ge stödet och hjälpen både via mail och telefon.  (dock sköter vi första kontakten via mail, för anonymitetens skull)

Maila mig:  mnl.blogg@gmail.com





Ätstörningar.

Jag har fått förfrågan om jag inte kan skriva lite mera om ätstörningar och lite av mina egna tankar och reflektioner eftersom jag har levt med dem.

Så jag tänkte det varför inte. Jag ska bara läsa på lite mer fakta och skriva ihop texterna så kommer jag skriva om ätstörningar, Jag kommer behandla alla former, bulimi, aanorexi hetsätning och beroende (socker, mat vilket som här har jag skrivit om carbaholic redan ).

Jag skriver lite fakta och så skriver jag ner mina egna tankar som jag haft under tiden jag var sjuk, mina tankar på att klara sig igenom det "själv" utan sjukvårdens hjälp. Ja helt enkelt hur jag gjorde för att lyckas med att bli nykter /frisk från mitt missbruk. (kom ihåg att det här suget man har levt med och lever med, aldrig kommer försvinna, det minskas och du kan hatera det så det itne blir lika påtagligt. Men det kommer troligen alltid finnas där)

(jag skrev en uppsats på detta ämne när jag gick i 8:an och var bergsäker på att jag itne skulle hamna där. Men det gjorde jag. Det kan drabba vem som hellst, hur som hellst och när ni minst anar det).

Just därför kommer jag skriva lite om detta. kan även bli så att jag delar upp inläggen till delar, så inte inläggen blir så långa.

Carbaholic.

Jag har under veckan lärt mig ett nytt ord Carboholic. Vad är det? Jo jag är en carbaholic och det har jag lärt mig denna vecka.

Det är som att vara alkoholist fast när det gäller kolhydrater och stärkelser. Man är helt enkelt beroendes av dem.

I måndags föll jag nästan i kolhydratsträsket, och det var inte bara godis, det gällde, jordnötsringar också bara för att nämna något.  När jag börjar kan jag inte sluta förrens det är slut. Jag kan bara inte.

I onsdags hade jag frossa, illamående och huvudvärk. Mycket på grund av abstinensen att inte ge kroppen mera. Många säger att det bara är att bita ihop och inte ge sig, att suget försvinner efter ett tag.

Jo det stämmer om man inte är carboholic. Då försvinner inte suget, det är där jämnt, en längtan att få den där måbrakänslan man har under tiden man äter kolhydraterna. Det är ett sug som ständigt pockar på och försöker lura dig ner i fällorna. Ändå ser jag mig själv som stabil i mitt missbruk. Jag tar mig ur och har de tändå under kontroll. Jag låter det inte ta kontrollen över mig längre som det gjorde förr, då jag inte kunde sluta äta på flera dagar och sprang till affären för att köpa hem mer att fylla på. Nu var det att jag egentligen som ni nog skulle säga åt som vilken annan människa som helt. Jag åt godis och jordnötsringar, men det kan vara farligt för mig då jag kan trotts stabilitet få återfall som varar längre.

När jag hade det som värst märkte jag det själv främst på det där psykiska suget. Jag kan ha ätit mig mätt till och med övermätt, men suget kommer ständigt tillbaka.  Jag kan vara i paltkåma och ändå villja ha typ chips och godsaker, eller ännu hellre en stor tallrik med pommes. Även om jag bara åt små bitar och inte mycket var jag redan såöverfull att jag lika gärna kunde spy upp det.

När jag dessutom äter kolhydrater, blir jag trött och orkeslös. Tappar mer eller mindre livslusten. När jag sedan ska avgifta mig själv, får jag som sagt frossa, migrän och fysisk smärta i kroppen. Detta är den största anledningen till att jag i dag äter en mer LCHF inriktad kost. Den har hjälpt mig mot både suget och det sätt jag äter på.

Det enda sättet för mig att komma över detta är att verkligen bestämma mig ordentligt annars kommer jag inte klara det.

Även F har börjat inse hur djupt det sitter i mig, så jag får stöd därifrån. Det är fuktansvärt att känna sig så maktlös som man gör när man faller ner i en grop. Mycket av detta tror jag också att jag har fått efter min ätstörning hetsätning, som jag också har liggandes latent. Men ju mer omgivningen inser och börjar acceptera hur det ligger till, blir det också lättare att leva med detta som faktiskt är ett beroende, ett missbruk.

Jag har med andra ord en del att kämpa med som "nykter" carboholic. Jag kommer aldrig kunna gå tillbaka till det liv jag levde förr. Gör jag det kommer jag troligen fastna och så får jag lov att börja om igen. Det är bara att försöka samla ihop sig mentalt och leva en dag i taget. Jag arbetar aktivt med att itne falla ner i träsket igen, visst händer det att jag kan sitta och äta kolhydrater en kväll, för att få "känslan" av att vara normal. (detta är också ett tecken på missbruket). Men jag låter det aldrig gå så långt som det en gång gjorde. Jag kommer alltid leva med detta missbruk och det är en ständig kamp. Men jag ska vinna över det här på ett eller annat sätt. Jag vet att jag är tillräckligt stark i mig själv för att klara det.

Jag måste sätta fokus på min hälsa, ju mer jag går ner i vikt dessto mindre risk för sjukdomar har jag. Det gäller bara att ta sig dit, och överkomma sina hinder på vägen. Försöka hålla humöret uppe och ständigt vaka över tecken hos sig själv så man kan övervinna dem innan  de är där.

Jag har inset med mig själv att jag har ett problem med kolhydrater, några säger carboholic, andra kallar det bara kolhydratsberoende. Det är inte som det en gång var, men det kommer alltid vara en del av mig, även om jag idag är "stabil". Även jag får svackor och det är något du får ta. Jag har lärt mig att kontrolera dem när de dyker upp och jag har lärt mig besegra dem.

Gjorde några små frågor man kan ställa sig själv inom området för att se om man själv lider av det.

Hur vet jag att jag är carboholic.

  1. När jag börjar äta kolhydrater, måste jag fårtsätta tills det är slut
  2. Jag överäter ofta eller i perioder.
  3. Trots fysisk mättnad, vill psyket ha mat eller godis
  4. Jag blir slö av kolhydratrik mat
  5. jag blir irriterad
  6. humörsvängningar
  7. koncentrationssvårigheter
  8. Sömnproblem
  9. oro
  10. När jag slutar upp får jag frossa, kramp, migrän.
Detta är bara några av de problem jag upplever när jag äter kolhydrater. De blir mindre men inte borta helt. Troligen kommer det aldrig försvinna man måste bara lära sig att balansera det goda och det onda. Göra det möjligt att leva tillsammans med beroendet.

 Men för att klara det behöver jag stressa ner lite och helt enkelt ta en dag i taget.

Dock ska sägas att jag är frisk i annat fall om man inte räknar med fallgroparna som kommer, nu har jag bara fått ett namn på det jag har/haft. Jag ser mig själv som "frisk", fast jag trillar dit ibland, 100% fri kan man aldrig bli, men man kan lära sig att kontrollera och det jobbar jag med dagligen.Man leva  i en stabil nykterhet. Hur ser jag mig som stabil. ? Återfallen sker 1 max 2 gånger var 6:e månad. Nästan jämnt nä rjag upplever stor stress eller något psykiskt påfrestande.

Att leva med ätstörningar.

Jag har fått frågor angående det här med att jag har haft ätstörningar, (berättade om det i mina inlägg hur allt började 1, 2, 3, ) Jag vet dock inte exakt när det började, det är något mitt medvetande har förträngt.

Men jag har haft alla tre bulimi, anorexi och hetsätning.

Bulimi var en relativt kort period  och något som jag idag är helt frisk från. Däremot är mina kräkreflexer känsliga idag vilket gör att det kan gå illa om jag sätter saker i halsen. Jag har inget mentalt kvar heller med att vilja spy efter att jag har ätit.
Jag fick Bulimi, varöfr vet jag inte. Men troligen som de andra att straffa mig själv och gå ner i vikt. Jag åt mängder jag åt lite, spelade ingen roll. Efter att jag ätit känndes det som att hela världen visste och såg ner på mig för att jag som var så tjock tröck i mig en massa mat. Det slutade med att jag stoppade fingrarna i halsen.  Då släppte ångesten temporärt, och till nästa gång jag skulle äta hade den försvunnit. Men efter at tjag ätit kom den hela tiden tillbaka. Med ren viljekraft och ett otroligt stöd från min pojkvän, tog jag mig ur detta beteende. Men det var itne över.

I stället gick det över i självsvält. De gånger han jobbade kväll, kunde han inte kontrolera om jag åt, då lät jag bli. När vi åt så åt jag ytterst lite, så det inte skulle märkas. Jag kunde helt utan förklaring slänga maten jag hade på tallriken och sa att jag inte var hungrig.
För att dämpa hungern drack jag en mängd te utan nått i. Det dämpade kurren och jag kunde fortsätta. Jag såg inte mig själv i spegeln, och glömde äta eftersom ajg hade viktigare saker att göra. Jag straffade mig själv och tyckte inte att jag förtjänade att äta. den enda tanke som snurrade i mitt huvud under denna tid var att ju mer magen kurrar desto mer fett äter den av kroppen. Det blev som ett mantra som jag rabblade fö rmig själv hela tiden. Min vändning ur detta kom efter att jag svimmat tre gånger på 15 min och hamnade på sjukhus 24 h. De tog tester och jag fick prata med psykolog som konstaterade att när jag stressar äter jag inte. Han gav mig ett val fortsätt på samma sätt och dö, eller ta tag i maten. Skulle det hända igen att jag svimmade inom 6 månader och kom till dem riskerade jag att bli inlagd, speciellt om jag vägde mindre.  Det hände igenom inom 6 månader, men jag åkte aldrig dit, utan åkte hem och var livrädd för att bli inlagd.  (troligen led jag av anorexi under en period tidigare i mitt liv innan bulimin, när jag kommit ur en jobbig sittuation med mobbning)
Jag kommer aldrig bli frisk från dessa tankar. Jag kommer alltid leva med mina anorexi demoner. Den enda glädjen är att jag själv är medveten om det, min omgivning också. Däremot har jag lätt att falal tillbaka när det är tung och jobbigt. Dock har inte återfallen varit så djupa att jag har fastnat igen. Men frisk kommer jag aldrig bli, jag måste i stället försöka hantera kännslorna och ångesten när den kommer, gärna långt tidigare. Det är inte alltid lätt, men mina nära och kära hjälper till så mycekt de bara kan.

När jag fick ett uppehåll med anorexin och inte längre var djupt nere i det, utan hade börjat äta normalt igen. Så blev jag depprimerad i stället. Jag fick tabletter för depprisionen som jag tog under ett års tid, sen sa jag ifrån. Tabletterna komm med en vän som han delade med mig. Hetsätning. Jag åt utan stopp, jag kunde äta 15 snickers under en dag. Jag gömde alla godispapper och kvitton på att jag köpt dem. Så snart jag köpte godis skulle det bara ta slut. inget fick finnas kvar. Samma sak gällde vanlig mat. jag kunde gluffsa i mig enorma mängder. Jag åt upp mig över 30 kg på ett år.
Till slut började omgivningen se det, de såg hur mycket jag vägde. Några försökte säga det till mig, men det blev bara fel och jag blev ännu mer ledsen och åt lite mer.  Men så hände nått och jag såg mitt sanna jag i spegeln och undrade hur det kunnat gå så långt. Varför hade jag inte lyssnat när de sagt till. Jag kollade upp mina tabletter och såg att de kunde medföra viktökning. Så jag slutade med dem. De hjälpte inte åt något håll. Jag vägde mina bastanta 115 kg och fortsatte äta under ett års tid. Sen kom vändningen med flytten och bo själv igen. Först då började jag gå ner i vikt igen.

I dag äter jag inte på det sättet längre. Dock ska sägas att sen jag flyttade och gått ner i vikt har jag haft perioder då jag hetsåt. Men inte konstant. Hetsätnignen är lika svår som anorexin att bli av med. Dessa två kommer alltid slåss inom mig, på något sätt ahr jag börjat skapa balans. Jag har börjat lära mig hur jag ska äta. Jag vet att itne maten försvinner till dagen efter. Den finns kvar. Samma sak med godis och sådant onyttigt (jag vet jag ska inte äta det). Men oavsett, så har jag lärt mig att bara för att det finns hemma behöver man inte vräka i sig allt på en gång.

Anorexin och hetsätningen kan jag nog aldrig bli helt frisk från, de lurar där i bakhuvudet. Däremot måste jag hålla mig allert på varej liten grej och se till att jag inte hamnar där igen. Jag har lärt mig att se tecknen, och akn hindra dem i tid. Men det är en psykisk kamp som är tung. Tanken på att jag inte är ensam hjälpe rmycket och veta att jag får stöd är en tröst. Men det är inte alltid så lätt att be om hjälp nä rman behöver. Ibland är det lättare att bara vara tyst. Men jag har klarat det och jag har någon som vakar över mig.

Den här kosten och min hälsosammare viktminskning gör att det blir allt lätare psykiskt att hantera dessa kännslor när de kommer. Men de kan även försöka skynda på mig speciellt anorexin, genom att jag hamnar i tänket att det går snabbare om jag slutar äta. Det är dock fel
Nu har jag en hälsosam syn på maten, och jag vet att anorexin blir allt mer avlägsen ju bättre jag mår psykiskt.

Så jag skulle vilja klassa mig själv som frisk från dem, även om de aldrig kommer försvinna helt. De har helt enkelt blivit en del av mig. En del so mjag är medveten om. Jag vet att jag slutar äta när jag har det stressigt och jobbigt. Jag vet att jag hetsäter när jag är ledsen. Det gäller bara att finna en balans.

hoppas denna text kan hjälpa någon, eller svarar på alla frågor. Annars får ni försöka fråga igen.

Nyare inlägg
RSS 2.0
Hetsätning
Sockerberoende
Överätning
Anorexi
Bulimi

Matmissbrukare
Sockerberoende
LCHF
GI
Låg Kalori dieter
Tallriksmodellen
Övriga

Recept (mina favoriter)
Kokböcker
Bloggar
Hemsidor

Kost
Häsla
Träning
Missbruk
Anhörig/Medberoende

Livsmedel
Kryddor & Örter
Kosttillskott
Vitaminer
Mineraler
Livsmedelsintolerans
Övrigt

Kostersättning
Tabletter
Operationer (en sista utväg)