Det hör oftast ihop.

Jag är som ni som bekant vet en matmissbrukare, även om jag inte överäter längre. Har jag fortfarande poblem med socker och troligen fett också. Detta är något som jag nu har börjat arbeta med. Men jag måste skynda långsamt och har därför fått tag i Anne Kathrine bok Matmissbruk ett självhjälpsprogram vid tvångsmässigt ätande, samt att jag skaffat ProAim (börjar med dem på söndag, vid invägningen).

Men jag har konstaterat att även självkänslan är fruktansvärt dålig, så jag har något mer att jobba med. Självkänslan stärks lite i taget alltefter som kilona försvinner, så därför lägger jag idag inte krutet vid det. Utan vid mitt sätt att äta.

Men första uppgiften i boken som ska göras var svårare än jag trodde. Jag ska skriva ner hur jag vill ha det i framtiden, vad jag vill ha i mitt liv, när det gäller boende, vänner arbete etc.

Det var mycket svårare än jag trodde. Jag har suttit och funderat och vet itne riktigt hur jag vill ha det. Så jag tog en paus och börjar med den om 5 min ungefär, då ska jag skriva ner det första som kommer upp i huvet samtidigt som jag läser alla frågor.

Som missbrukare av en sak finner man många andra saker som man har, fast inte velat acceptera. Så min lista av missbruk jag lider av är lång, och jag känner mgi nog rätt trasig. Det som gör att jag gör framsteg är min öppenhet. Jag talar idag öppet om det, för jag har accepterat att det är så. (Detta är ett bra steg i ett slut av det hela). Men jag kan ändå få svårt att prata om vissa saker i mitt liv, och känslor som bara dyker upp när jag tex ser på en film och blir påminnd).

Sen jag accepterade detta och insåg mitt problem till 100 % och verklgien var villig att ta tag i det och verklgien jobba med det. Så har jag blivit mycket mer känslosam. Jag kan börja stortjuta när jag ser på tv. Jag kan börja tjuta av saker jag läser i tidningen, jag kan skratta och gråta av lycka samtidigt som jag lika gärna kan göra det av sorg. Jag har mycekt kännslor som är på väg ut.

Samtidigt vill jag mer för mig själv till framtiden. Jag har bara svårt att formulera mig och skriva ner dem. För i samma veva som jag tycker att jag förtjänar det, så tycker jag inte det. Det är två monster som slåss mot varandra.  Men det kommer att bli ordning på allt med tiden.

Det viktigaste jag lärt mig med boken är att ta det lugnt, att försöka vara tålmodig.. Att ta en sak i taget. Först sockret, sen kolhydraterna (dessa kommer för min del samtidigt). Efter det ta hand om fettet. (jo jag är beroende av det också, det är en av mina triggare). Det här med fettet innebär inte att man ska sluta med det. Fettet är livsviktigt. Däremot ska jag lära mig att äta rätt mängder (3 msk/ dag). Jag måste lära mig att äta rätt mängder.

Så jag har lite att a tag i. Jag har ju ett shopping problem också, men det blir bättre när jag tjänar pengar. (blir så snål då). Men har jag ingen fast inkomst då blir jag som besatt. Då måste jag ha allt. Men det är stopp på det nu. Först ska jag köpa det som behövs. Sen köper jag det som kan vara kul. Det som behövs är riktiga möbler. (det tas pö om pö när jag har pengar till det). Så ska skulder betalas av. Dessutom ska jag spara pengar till en ny dator, eftersom de jag har inte riktigt klarar trycket efter 5-7 års användande. Men det får vänta tills jag är säker på att jag har ett jobb i framtiden. Men saker som ett nintendo Wii får vänta tills det andra har fixat sig först. Filmer köps inte heller hem det kan hända att jag köper en bok nu och då som ni vet. Men jag har börjat se över ekonomin och på sakerna som ska betalas, hur de ska betalas och se till att det blir betalat i tid. Nöjen får jag ta när jag har ett fast jobb att gå till.

Dock ska sägas att jag fortfarande vill bli beroende terapeut, men jag ska se till att jag har sparade pengar till den utbildningen. Så jag har pengar om det skulle hända något och till litteraturen. (utbildningen är bara 1 år, men jag vill vara väl förberedd). 

Så trotts att mina dagar ibland ser och verkar fruktansvärda ur min syn, så har jag ändå planer för framtiden. Men jag är rädd för att ta det klivet ut dit. Jag har svårt att fullfölja, då jag inte tycker att jag duger och kan. Det hindrar mig.

Ni som har läst hit kan kanske tycka att jag verkar vara en väldigt trasig person. Men så är det inte. Jag var trasig, men allt det här är insikter som jag vet kommer bli bättre. Det är saker som bara kommer göra mig starkare. Vist jag kommer gnälla och tycka det är tungt, men när jag har tagit mig förbi backarna kommer mitt liv bli helt underbart. Jag ser inte bakåt längre jag ser bara frammåt. Det gäller bara att skynda långsamt. Varje dag upptäcker jag något nytt med mig själv, något som jag ska påminna mig själv om att inte göra, något att vara stolt över, något som jag kanske borde bättra på för min inre hälsas kull, elelr för min yttre.

Men jag ser inte mig själv som trasig eller jo, men jag vet vad som behöver repareras, och det är det jag jobbar med nu. Det kommer ta ett tag, men gör man det bara dag för dag kommer man klara det.

Känner ni igen er i något av allt det här, kom ihåg att skynda långsamt. Även om ni som jag vill att det ska ske hellst i förrgår, kommer det inte göra det. Även om det känns tungt vet vi om att det blir bättre, vi måste vara tålmodiga det här fixas inte över en natt,det tar tid att läka alla sår. Vi måste lära oss att ta en dag i taget, då kommer vi lyckas.