Jag är en av dem som inte var så långt ner att vården tyckte att jag behövde hjälp. I alla fall är det de har sagt till mig.

Under gymnasiet och första perioden av min tid på universitet hade jag Bulimi,, före, däremellan och under längre tid hade jag anorexi. (det här kommer bli lite trassligt, eftersom jag växlade detta med min hetsätning men hur det funkade berättar jag mer om senare, alltså perioderna).

Bulimin är den jag har haft minst av under mitt liv, och detär enbart därför att jag egentligen inte gillar att kräkas. Men jag började med det under en gympalektion på gymnasiet när jag hörde några äldre tjejer prata om hur effektivt det var. Att man kan äta vad man vill utan att bli tjock. De berättade också hur de gjorde. Jag var redan tjock och ville inte bli värre, utan snarare tvärt om. Jag ville bli smal. Så jag provade, och det funkade.

På detta sätt kunde jag äta det jag ville. Och jag åt allt. Jag åt godis, kakor, pizza, annan mat, feta såser med mjöl i Massor av potatis, och nybakt bröd. Sprang och spydde. MEN inte blev jag smalare för det. Dessutom gillade jag inte att spy. Stegvis slutade jag med det, och fick återfall med hetsätningarna. Jag åt och åt men glömde att spy.

När jag efter gymnasiet fick ett arbete på en båt började jag i stället svälta mig själv. Jag bodde ensam under de dagar jag jobbade, Jag kunde äta lite kex på kvällen och dricka vatten. Detta då jag ville spara alla mina pengar.  Under arbetspassen så åt jag, men även nu började bulimin komma tillbaka och det hände att jag kräktes efter maten.

Men främst var min svält, När jag kom hem under mina lediga veckor, kunde jag leva på kaffe och inte mycekt mer. Jag ville inte. Dessutom tittade jag på ett av Oprah´s tv shower och där tog de upp det här med viktminskning. Hennes expert sa det att ju mer magen knorrar dessto mer äter kroppen av sig själv (detta är INTE sant).

Jag åt inget och drack nästan inget, för jag ville ha knorret i min mage, för då visste jag att jag tog bort en massa saker som kroppen itne ville ha och jag blev malare. Det stämmer jag blev smalare.

Men så kom tristessen tillbaka och jobbet var slut. Jag blev arbetslös och tyckte synd om mig själv. Vilket resulterade i att jag började äta igen. Ibland kräktes jag om jag fick dåligt samvete för att jag hade ätit något. Ibland ville jag straffa mig själv med att inte tillåta mig att spy.  Eller så spydde jag för att straffa kroppen. För att visa att jag bestämde vad den skulle få i sig.  Vad en skulle få behålla. Så här gjorde jag fram till oktober 2004.

Då träffade jag F. Han accepterade mig för den jag var. Men han gjorde också klart för mig at han inte tolererade att jag spydde. Jag fick mer dåligt samvete för att jag spydde och att det nu påverkade någon jag brydde mig om. Jag var itn längre ensam. Varje gång jag hängde huvudet över toan kom hans ansikte fram. Tillslut klarade jag itne av det. Jag kunde inte spy eftersom jag visste hur ont det gjorde i honom också.

Däremot visste han inte om min självsvält, som jag hade kvar. på 4 måndaer gick jag ner från 95 kg till 75-80 kg. Han jobbade skift och när han inte var  hemma åt jag inte. När han var hemma åt jag ytterst lite. På så sättlyckades jag fortsätta svälta mig själv.  Jag fick ju inget dåligt samvete, eftersom han inte visste, och då inte kunde skadas av mitt destruktiva beteende.

Själv intalade jag mig att jag sparade pengar genom att inte äta. Genom att svälta mig själv. (detta tänk kan ibland komma tillbaka även idag och då måste jag kämpa för att itne svälta mig själv).

Våren 2005 började vändingen. Jag svimmade efter en lektion 3 gånger på 15 min och blev förd till sjukhuset, där jag fick stanna över natten. Minnst 24 h.  jag fick prata med psykolog och göra en massa undersökningar. De tyckte att min anorexi berodde på stress. Så de tyckte inte att jag var tillräckligt sjuk efter att de gjort sin "utredning".  Hade de gjort en ordentlig tror jag de hade märkt av mitt beteende. Skulle jag svimma igen inom 6 månader skulle jag återkomma.

För när jag kom hem så fortsatte det i samma veva. Åt när någon såg, dock yterst lite och när ingen var i närheten åt jag inget.  Detta gjorde jag hela sommaren. Däremot ledde det inte till viktminkning, utan bara at tjag hade dåligt humör och en massa svängar, i det. Jag ljög och jag smög. Jag kastade maten jag inte ville ha.

Efter sommaren hände det igen. Men denna gång åkte jag aldrig till sjukhuset. Jag var livrädd för att något skulle hända att jag skulle bli inlagd. F va inte hemma. Men oj så arg och orolig han var när ahn kom hem. Nu fikc jag min tankeställare. Han visste och det gjorde ont i honom: Hade jag rätt att göra så mot honom? Men framförallt hade jag rätten att göra så här mot mig själv.

Det var itne det lättaste att dras med skuldkänslorna och oviljan mot att äta. Jag sparade ju pengar och jag gick ju ner lite i vikt. Kanske kunde jag gå ner mer om jag åt mindre. Till slut blev det för mycket och jag gick in i väggen. Jag brottades med mina känslor och beslutsångest. Jag fick antidepressiv medicin, som tog bort svält tendenserna. Jag började i stället äta. O vad ajg åt hela tiden. De kilon jag gått ner de åt jag upp. och mer därtill. Jag kunde nu inte sluta äta i stället för som tidigare. Dock kom dagar då jag inte åt igen. Men de var få och de blev bara färre. Tillslut var det bara de dagar jag betalade räkningar som det hände.

Men hetsätningarna blev värre. Till slut gömde jag mig för omvärlden. Jag gömde mitt godis och jag glömde bort de gånger jag handlade. Vilket gjorde att jag kunde handla flera gånger per dag.

Med andra ord Jag har klarat mig ut ur anorexin och bulimin. De har dock alltid varit mindre än mina hetsätningar, de har varit en del i dem. Men aldrig tagit överhand. Mycekt av det tackar jag faktiskt F för. Eftersom samvetet gjorde att jag inte fortsatte. Han var viktigare än att kräkas och att svälta sig själv. Jag fick någon som jag gjorde illa, mer illa än mig själv. Det blev vändingen. Han har dessutom stått brevid mig udner många år och hjälpt mig ur det hela.

Även om vi skulle gå skilda vägar vet jag att han kommer finnas kvar som en nära vän. Detta då vi fått en starkare vänskap efter dessa år tillsammans. Han har tagit och han har stått ut. Han har varit ett otroligt stöd för mig.

Om jag hade kunnat göra om något och inte kämpat själv. Hade det varait att söka proffisionell hjälp. Kanske inte så mycekt för min skull, men därför att jag vet att de hade kunnat stötta och hjälpa de anhöriga. Så min rekomendation till alla som drabbas avnågot sådant här. oavsett om ni ligger djupt i problemet eller ej är att söka hjälp. Man kan få mycket hjälp, om man inte vill ha den själv, är det bra om era anhöriga får den hjälp de behöver för att kunna hantera sittuationen.

Anorexi och bulimi kontakt har den hjälp som alla behöver. Man ska INTE försöka själv. Det tar både längre tid och det är jobbigare.  Man behöver det stöd man kan få och de har de riktiga verktygen för att kunna ge ett långsiktigt stöd och hjälp mot sjukdomarna.