Dagboksanteckning från en infödings flicka....

I dag kom dom i land. I veckor har gudar legat ute vid horisonten. De har förmodligen betraktat oss, så vi har varit försiktiga. Efter att de kom utanför våra vatten så har vi byggt ett stort altare till gudarnas ära.

Där har vi lagt stora skålar med frukt, blomgirlanger och andra saker värda en gud. En av männen har suttit vakt så att vi kunnat ta emot dem på ett värdigt sätt.

Så nu äntligen är de på väg mot oss. Hela byn är samlad på stranden.

När de satte sina fötter på stranden, knäböjde vi för dem. De var väldigt försiktiga och betraktade oss noggrant. En av gudarna gick fram till altaret. Han sa något på ett konstigt gudomligt språk, de andra gudarna började roat diskutera med varandra.

Jag tittade på dem i smyg, de var jättestora, höga som träd. De hade kläder som blänkte i solen. Mycket hår i ansiktet och något blänkande på huvudet. De bar på konstiga pinnar och en man verkade vara deras ledare.

Våran byäldste och hövding gick fram till guden som verkade vara ledaren och gav honom en skål med vackra gula stenar. Guden lyfte på stenarna och tittade på dem. Han sa något och de andra började skrika, helt plötsligt började det spruta eld ur deras pinnar.

Det blev kaos, skräckfyllda rop fyllde luften. Alla sprang åt alla håll och kanter. Hövdingen ropade att alla skulle ta skydd i skogen.

Jag sprang samtidigt som jag höll min storebror i handen. Grenar bröts under mina fötter, kläderna fastnade och jag rev mig. När jag snubblade drog han upp mig igen och vi fortsatte. Vid nästa månvarv skulle min bror bli man, han skulle då gifta sig med hövdingens systerdotter. Han är lång och redan muskulös trotts att han bara levt i sexton somrar. Helt plötsligt puttade han mig i en dold grotta, där låg vi i evigheter. När vi kröp fram ur grottan var det redan mörkt, man hörde ugglorna hoa, djuren på jakt och insekterna som spelade.

 Vi gick till byn där folk börjat samlas. Alla var oroliga och kvällselden som annars brukade vara stor var nu väldigt liten och diskret. Min mor tog mig genast till hyddan där jag fick vara med mina småsyskon som sov. Det var meningen att jag skulle sova men det gick inte. I stället tittade jag ut genom förhänget och såg att alla männen var krigsmålade. De lyssnade på byäldsten som berättade att det inte var gudar utan onda andra. Vi var tvungna att försvara oss. Då hörde jag varningstrummorna. Männen rusade runt och hämtade sina vapen. Mamma kom rusande. Hon tog mig och mina småsyskon med sig. Vi sprang allt vi kunde rakt ut i skogen. När vi sprang vände jag mig om och såg någonting som alltid skulle etsa sig fast i mitt undermedvetna.

 Ut ur skogen kom de onda andarna. De sprutade eld runt omkring dem. Jag hörde ångestskriken och kände lukten utav rök.

Mamma lämnade oss i grottan där jag legat gömd med min bror. Sedan sprang hon tillbaka. Mina småsyskon grät och jag kände att även jag grät. Till sist somnade vi.

När vi vaknade var det ljust, det kom en frisk vindfläkt från norr. Mina syskon var hungriga så jag beslöt mig för att vi skulle återvända till byn och se om det fanns något att äta.

När vi kom tillbaka till byn blev vi djupt chockade. Hyddorna var nedbrända och överallt låg döda.

Jag kunde inte se vare sig min mamma eller pappa. min bror hade jag inte sett sen föregående kväll.

Mina tårar började rinna, allt blev suddigt, jag såg ingenting.

Det som fick mig att vakna upp ur chocken var mina småsyskons skrik i ångest. Helt plötsligt hade en stor grupp av de onda dykt upp. Jag kämpade vilt, men helt plötsligt blev det mörkt.

 När jag vakande upp var jag på stranden. Alla överlevande ur stammen var där. Männen var bundna med något som blänkte och såg tungt ut. De arbetade med att hugga ner träden, byggde något och grävde gropar. Kvinnorna och barnen satt och skrek och grät. Runt omkring låg högar av gula stenar, skinn och annat. Jag kunde inte se min familj någon stans. Helt plötsligt kom en av de onda, han pekade på mig och sa något och jag lyftes ner i en jättestor båt som roddes utav sex onda andar. Vi åkte sakta ut mot horisonten och då visste jag att jag aldrig skulle få se mitt hem eller min familj igen.

 © Nadia Karlsson



När jag gick trean på gymnasiet läste jag Historia. Våran lärare ville att vi skulle skriva en kort novell på två A4 sidor. Min blev dock bara på en och några rader. Men hon tyckte den var riktigt bra så jag fick dels betyget MVG på den och så har skolan en kopia sparad, för att de i framtiden skulle kunna visa upp prov på bra “författar egenskaper”. Jag är faktiskt lite stolt över den här, så därför valde jag att publicera den. Men nu vet ni det att försöker ni sno den, så finns det bevis på att den är min på många ställen i sverige..

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Hetsätning
Sockerberoende
Överätning
Anorexi
Bulimi

Matmissbrukare
Sockerberoende
LCHF
GI
Låg Kalori dieter
Tallriksmodellen
Övriga

Recept (mina favoriter)
Kokböcker
Bloggar
Hemsidor

Kost
Häsla
Träning
Missbruk
Anhörig/Medberoende

Livsmedel
Kryddor & Örter
Kosttillskott
Vitaminer
Mineraler
Livsmedelsintolerans
Övrigt

Kostersättning
Tabletter
Operationer (en sista utväg)